★carroe★

Jag satt och väntade på bussen vid tågstationen igår, samtidigt lyssnade jag på musik.
Det går en svart man, en neger, fram och tillbaka framför bänken där jag sitter. Jag ser att han säger något, men hör inte vad så jag tar ur ena hörluren och frågar vad han sa.

S: VÄNTAR DU PÅ BUSSEN?
C: Ja.
S: 521?
C: Nej, 501.
S: JA JUST JA, SÅ VAR DET. VART BOR DU DÅ?
C: Gävle.
S: SKA DU DIT NU?
C: Nej, jag ska till min mamma.
S: VART BOR HON DÅ?
C: Här i Skutskär.
S: BOR DU MED DIN PAPPA I GÄVLE?
C: Nej, jag bor själv.
S: VA? MEN DU ÄR JU UNG! HUR GAMMAL ÄR DU?
C: 24.
S: NEJ, DU ÄR MYCKET YNGRE. VAD GÖR DU DÅ? JOBBAR DU?
C: Nej, jag går i skolan i Uppsala.
S: PÅ UNIVERSITETET?
C: Ja.
S: VAD LÄSER DU?
C: Biomedicin.
S: BLIR MAN LÄKARE DÅ?
C: Nej, det blir man inte. Jag vet inte riktigt vad man blir.

Äntligen kommer bussen och jag suckar av lättnad, springer på bussen och sätter mig.
SJÄLVKLART kommer snubben och sätter sig brevid mig på bussen och fortsätter prata om något jag inte riktigt förstår.
Helt plötsligt säger han:

S: GÅR DET BRA?
C: Öööhmm, jaaa?
S: ÄR DET FÖRSTA GÅNGEN?
C: Öööhmm, för vadå?
S: ÄR DU RÄDD FÖR SVART MAN?
C: Haha, nej det kan jag väl inte säga att jag är.

Sen ÄNTLIGEN klev han av bussen och jag åkte vidare hem till mamma.

Jag kanske ska tillägga att jag känner mig sjukt besvärad under hela tiden. Jag ville bara sitta där och lyssna på min musik, SJÄLV.
Kanske ska påpeka att han nästan skrek varje ord han sa, därav de stora bokstäverna. Ni kan även tänka på att han bryter på något språk som jag inte alls vet vad det är.
Såhär i efterhand var det asroligt, men då var det bara jobbigt, då jag tycker det är lite obehagligt med folk man inte känner som är så frågvisa och närgångna.