★carroe★

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja.

Pappa ringde mig igår, som han alltid brukar göra. Men samtalet var inte det gamla vanliga. Vi brukar prata om älgar och snö och tôrkött och jobb. Livet i största allmänhet. Men inte igår.

Han berättade för mig att min farmor har fått en hjärnblödning och var på väg till sjukhuset, som för övrigt ligger nästan 20 mil bort. Han hade kört henne till Särna sjukstuga runt 17-tiden på eftermiddagen och då hade hon gått själv ut till bilen.
På vägen, som är cirka 4 mil, så hade hon blivit sämre. Hon började sluddra när hon pratade och blev sämre och sämre. Jag kan inte ens föreställa mig vilka tankar som pappa hade. Men jag skulle tro att han var rädd, livrädd. Vem skulle inte vara det?!

När dom kom fram kunde hon inte kliva ur bilen själv och när dom körde iväg med henne i ambulansen var hon inte vid medvetande. Dom trodde inte att hon skulle klara sig.

Efter att han berättat allt detta tänkte han lägga på, men jag frågade hur det var med honom. Han hade varit relativt lugn genom hela samtalet, men när jag frågade det blev han tyst.
Min pappa är en av de starkaste människor jag vet. Han gråter aldrig. Jag har inget minne av att jag har sett honom gråta någonsin, inte ens på sin pappas begravning. Han ville vara stark för sin mamma, min farmor. Han ville nog inte att hon skulle se honom ledsen. Men jag tror att han grät i sin ensamhet, senare.
När han började prata igen hörde jag att hans röst höll på att spricka. Han var på väg att börja gråta och det är inte så konstigt. Han sa att han mådde bra, men jag sa till honom att det gör han inte alls. Det hörde jag på honom. Han sa då till mig att det gick bra så länge han inte pratade med någon.

Jag frågade honom om han ville att jag skulle komma upp. Hade han sagt ja, hade jag åkt direkt. Men han sa nej och då sa jag åt honom att han skulle komma ner hit. För det sista jag vill är att han ska sitta ensam i det där huset och må dåligt.
För er som inte vet så bodde han med sin mamma, så ni kan ju tänka er hur det måste kännas.

"Vi får se" svarade han mig. Efter en stund sa vi hej då och han lovade att höra av sig så fort han visste något. Jag väntade och väntade, men hörde ingenting, tills jag fick sms av min lillebror strax efter midnatt när han frågade om hon hade dött. Jag svarade att jag inte visste, men jag trodde inte det, eftersom jag inte hört något. Han sa åt mig att kolla på facebook där min kusin lagt in en bild och skrivit" R.I.P farmor".

Jag ringde till mamma och bad henne ringa till pappa och ringa upp mig direkt efter. Och jag väntade åter igen. Några minuter senare ringde hon upp och sa att hon somnat in.

Jag kan fortfarande inte fatta vad som har hänt. Senast jag var uppe, strax efter nyår, så mådde hon ganska bra. Hon hade lite svårt att gå, lite ont och så, men inget allvarligt.
Innan jag åkte sa jag åt henne att ta hand om sig själv och att vi skulle ses nästa gång jag kom upp, men så blev det inte.

Jag kommer aldrig mer träffa min farmor. ALDRIG.
Det enda som får mig att må lite bra med allt det här, det är att hon stilla somnade in och slapp lida. Hade hon överlevt så hade hon varit halvsidigt förlamad och det är inget jag önskade henne.
Nu är hon tillsammans med farfar igen och det lugnar mig lite.
Vi som är kvar här på jorden, vi har varandra. Även om det är svårt att förlora någon man älskar, så finns det alltid folk runtomkring som kan stötta en.

Jag kommer sakna dig såå mycket farmor, inget kommer att bli detsamma utan dig. Jag är glad att du fanns där för mig och Marcus under vår uppväxt, i både dåliga och bra tider. Du kommer alltid ha en plats nära mitt hjärta.