★carroe★

Sitter på tåget på väg ifrån Skövde. Är sjukt trött eftersom jag vaknade 0440 och kunde inte somna om. Hade planerat att sova 2 timmar längre, men går det inte så går det inte. Fick iallafall något vettigt ur dessa två timmar.

Kom till Skövde starx efter 10 idag, letade mig fram till Högskolan där vi (förhoppningsvis) blivande biomedicinare skulle mötas. Det tog ungefär 5 minuter att gå från stationen så jag var där rätt tidigt. Strax före 1100 kom resten av folket. Vi var inte alls många, men det var rätt skönt.

Först fick vi en liten rudtur i byggnaden där biomedicinarna för det mesta håller till, sedan gick vi till en labbsal. Där pratade vi lite och sedan fick vi, ja vafan sa han, typ ta fram vårat DNA. Så jag har en bit av mitt DNA flytandes omkring i ett litet provrör. Rätt kul grej faktiskt.

Sedan gick vi och käkade lunch, som högskolan såklart bjöd på. Vi pratade en hel del. Eller jag pratade en hel del. De andra "studenterna" sa inte så mycket. Men jag babblade på som bara den. Inte direkt något jag brukar göra, men lika bra att passa på att ställa en miljon frågor när man har chansen.

Efter att vi käkat så skulle alla gå, men det var nästan 2 timmar till mitt tåg skulle gå, så jag frågade om vägen till centrum. Var tvungen att fördriva tiden med något. Så jag fick en vägbeskrivning och det gick bra att hitta. Väl framme vid deras galleria, vad den nu heter, blev jag riktigt glad. Jag hittade Carlings! Funderar på om jag ska ta med mig min jeans-kille om jag flyttar..

Men nu till det bästa..
Jag pratade lite med läraren när alla hade gått och frågade ännu mer saker. I labbsalen berättade han att man kunde sätta ihop sitt eget program genom att byta ut massa kurser o.s.v. Han frågade även varför vi valt precis Biomedicin. Jag berättade att det var för att jag vill bli forensiker.
Så när alla hade gått berättade han för mig att det var en gammal elev som jobbade på SKL nu och att han hade satt ihop sitt eget program för att få ihop de kurser man behöver för att jobba där.

Jag sa till läraren, att om jag började där i höst så skulle han få hjälpa mig med att sätta ihop just ett sånt program eftersom det är på SKL som jag vill jobba.
Förstår ni! På det viset slipper jag läsa två extra år i Uppsalal för att ens ha en chans att få jobba på SKL.TVÅ ÅR! Det är fan mycket. I så fall skulle jag vara 28 istället för 30 när jag är klar. Hur bra låter inte det?!

Så hur ledsen och deppig jag än är nu, så ser jag ljust på framtiden. Inte bara på studierna, för det andra också. För chansen finns fortfarande. Det är inte helt kört. För det är så det är sagt. DET ÄR FÖR FAN JANUARI!