★carroe★

"Vi är inte lovad någon morgondag." Det var det någon som sa till mig igår.

Det är helt ofattbart hur något kan förändras så fort. Hur fort en människa bara kan försvinna.
Man åker iväg för att jobba, men kommer aldrig mer hem.
Man åker iväg för att handla, men kommer aldrig mer hem.
Man lägger sig och sover, men vaknar aldrig upp igen.

Livet kan förändras så fort. Vi är inte lovad någon morgondag.

Just nu önskar jag att jag kunde vara hemma. Hemma i Skutskär.
Jag vet inte vad jag skulle säga eller göra, för det är faktiskt så att inget jag säger eller gör, skulle förändra något. Men jag skulle vilja vara där. Bara vara där. Ifall att. Bara finnas till. Som ett stöd.

Jag vet hur det är att förlora någon man älskar. Det har jag varit med om alldeles för många gånger. Men jag kan inte riktigt sätta mig in i just den här situationen.
Det var alldeles för tidigt och jag lider och sörjer med de närstående.
Jag sörjer även själv, eftersom jag kände personen.

Han var en mycket bra människa. Han hade alltid ett leende på läpparna.
Jag gillade honom.

Med respekt för familj, släkt och vänner säger jag inget mer.
Det är några personer som står mig väldigt nära som har förlorat någon som står dem väldigt nära.
Det är dessa personer som jag skulle vilja finnas där för.
Men istället sitter jag i min lägenhet 40 mil bort och kan inte göra ett skit.
Jag skulle vilja krama om dem och bara visa att jag finns där och bryr mig.
Men jag kan inte.

Livet är så jävla orättvist.
Vi är inte lovad någon morgondag.