★carroe★

Det är såna här dagar jag vill sitta på balkongen och glassa och bara njuta av värmen. Visst kan jag väl göra det, men jag har inte mina utemöbler här. Dom står fortfarande kvar hos Emilia sedan hennes födelsedasgfest. Jag skulle vilja ha hem dom snart så jag kan sitta ute, utan att behöva sitta på det hårda och kalla golvet.

Snubben som körde dit dom kan jag inte be hämta hem dom.
Jag har varken bil eller körkort så jag kan inte få hem dom så.

Jag har iofs flera alternativ till att få hem dom, men jag gillar inte att utnyttja folk.
Så istället funderar jag på att ta hem dom på bussen. Förstår ni vad roligt det skulle vara att åka buss med massa utemöbler. Jag skulle fan garva ihjäl mig.
Eller som Rickard sa, ta dom på cykeln. Inte för att han var seriös, men det skulle fan vara minst lika roligt.

Så någon dag snart så kanske ni får bilder från mitt äventyr med att hämta hem mina utemöbler!

A: Det måste vara farligt att springa när man är full.
J: Vadådå?
A: Det är ju farligt att springa när man är förkyld. Det måste ju vara samma sak tycker jag.

Det värsta med det uttalandet var att han lät så sjukt seriös. Vet inte om han drev med oss eller inte.

Jag satt och väntade på bussen vid tågstationen igår, samtidigt lyssnade jag på musik.
Det går en svart man, en neger, fram och tillbaka framför bänken där jag sitter. Jag ser att han säger något, men hör inte vad så jag tar ur ena hörluren och frågar vad han sa.

S: VÄNTAR DU PÅ BUSSEN?
C: Ja.
S: 521?
C: Nej, 501.
S: JA JUST JA, SÅ VAR DET. VART BOR DU DÅ?
C: Gävle.
S: SKA DU DIT NU?
C: Nej, jag ska till min mamma.
S: VART BOR HON DÅ?
C: Här i Skutskär.
S: BOR DU MED DIN PAPPA I GÄVLE?
C: Nej, jag bor själv.
S: VA? MEN DU ÄR JU UNG! HUR GAMMAL ÄR DU?
C: 24.
S: NEJ, DU ÄR MYCKET YNGRE. VAD GÖR DU DÅ? JOBBAR DU?
C: Nej, jag går i skolan i Uppsala.
S: PÅ UNIVERSITETET?
C: Ja.
S: VAD LÄSER DU?
C: Biomedicin.
S: BLIR MAN LÄKARE DÅ?
C: Nej, det blir man inte. Jag vet inte riktigt vad man blir.

Äntligen kommer bussen och jag suckar av lättnad, springer på bussen och sätter mig.
SJÄLVKLART kommer snubben och sätter sig brevid mig på bussen och fortsätter prata om något jag inte riktigt förstår.
Helt plötsligt säger han:

S: GÅR DET BRA?
C: Öööhmm, jaaa?
S: ÄR DET FÖRSTA GÅNGEN?
C: Öööhmm, för vadå?
S: ÄR DU RÄDD FÖR SVART MAN?
C: Haha, nej det kan jag väl inte säga att jag är.

Sen ÄNTLIGEN klev han av bussen och jag åkte vidare hem till mamma.

Jag kanske ska tillägga att jag känner mig sjukt besvärad under hela tiden. Jag ville bara sitta där och lyssna på min musik, SJÄLV.
Kanske ska påpeka att han nästan skrek varje ord han sa, därav de stora bokstäverna. Ni kan även tänka på att han bryter på något språk som jag inte alls vet vad det är.
Såhär i efterhand var det asroligt, men då var det bara jobbigt, då jag tycker det är lite obehagligt med folk man inte känner som är så frågvisa och närgångna.

NOT SO MUCH!

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Gråta tills jag skrattar eller skratta tills jag gråter.

Idag är INTE min dag.
Det blev ingen vidare start på dagen och den lär ju bara bli värre från och med nu!
Helvete också!

Jag har BARA mig själv och min lathet att skylla, men det är fan inte okej!
Tycker dom kunde gjort ett undantag när jag förklarade situationen, men inte då.
Stenhårda jävlar!

Kommer en timme sent till redovisningen gör jag bara för det.
Min lärare som redan inte är så glad på mig kommer förmodligen INTE vara så glad.
Men det är som det är och accepterar inte han det så är det hans problem!

Nu frukost innan jag ger mig av mot bussen och gör ett nytt försök!

Idag på bussen slog det mig att det är 1½ vecka kvar tills vi slutar och det är förmodligen sista gången jag ser de flesta i klassen, flera människor som jag faktiskt gillar.
Jag stirrade ut genom fönstret en bra stund och kände hur ångesten kom krypandes.

Gör jag verkligen rätt val?
Kommer jag inte ångra mig när jag väl hoppat av?
Finns det inte en chans att jag skulle orka?
Kommer jag sakna själva programmet eller bara klasskompisarna?
Eller kanske båda?
Ska jag verkligen inte fortsätta?

Det finns självklart en del jag kommer sakna när jag slutar.
Självklart kommer Jenny högst upp på listan tätt följt av labblektionerna med Ida och Sonia. Vi har alltid så sjukt roligt när vi labbar, hur tråkiga själva labbarna än är.
Jag känner att jag kommer sakna en del andra i klassen med, personer jag från början ALDRIG trodde att jag ens skulle prata med, men som visade sig vara hur snälla och roliga som helst.
Jag får en klump i magen bara jag tänker på det. Det känns som att jag vill gråta.

När jag ska redovisa känner jag mig som Rajesh Koothrappali i The Big Bang Theory när han ska prata med kvinnor. Jag blir stum, får inte fram ett endaste ord.

Jag skulle behöva, precis som han, en sup eller två för att klara av att prata.
Köra på det på fredag kanske?

Vinnande koncept eller vad?

Eftersom CHAAARRLIIIIIEEE är The banana king så var jag tvungen att skriva till det dom sjunger i det klippet!

Typ klockan 7 på morgonen får en snubbe ett samtal.

-Polisen har spaning på berget. Packa grejerna, ta med extra kläder OCH SPRING!

Jag hade velat se minen på den det sas till, när det sas.
Jag hade nog garvat ihjäl mig!

Den som uppfann tågförseningar och inställda tåg borde skjutas!

Det var stora fel i tågtrafiken idag och jag blev fast i Uppsala. Hade verkligen ingen aning om hur jag skulle komma hem eftersom det inte gick några tåg och jag inte får åka UL-bussarna på mitt x-trafik kort.
Dom hade ingen aning om när felet skulle fixas och jag blev sjukt irriterad och det var folk ÖVERALLT som inte heller kom någonstans på grund av den jävla tågtrafiken.

Efter en stund bestämde jag mig iallafall för att leta reda på en buss. Jag trodde att jag var så jävla smart och fnittrade lite för mig själv när jag gick mot bussarna. Men efter bara några meter såg jag att jag inte var den enda som hade den tanken, utan ALLA hade tänkt som mig.
Men jag klev på den överfulla bussen och precis när jag tänkte dra fram mitt kort (som jag inte får åka på) och förklara att jag måste få åka till Tierp på det där kortet och att jag inte hade några pengar att betala, så pratar chauffören med någon snubbe på andra sidan bussen så han ser inte mig. Så jag smiter på utan att han ser och är allmänt nöjd, trots att jag får stå hela resan som varade i ungefär en timme.

När jag skulle vara framme i Tierp skulle jag egentligen vänta 35 minuter på bussen mot Gävle. Den resan skulle ta ungefär 2 timmar, vilket jag inte alls var så sugen på. Så hela resan mellan Uppsala och Tierp försökte jag få tag på någon som kunde hämta mig, men det var ingen som kunde. Jag frågade iofs inte alla jag känner, men ändå. Dom jag frågade kunde inte. Så jag var helt inställd på den där långa bussresan.

Men precis när jag kliver av bussen i Tierp kommer det ett regionaltåg som går till Gävle. Jag får egentligen inte åka på mitt kort där heller, men jag pratade med konduktören och han gick med på det för den här gången. Så jag hoppar på tåget och kommer hem 2 timmar tidigare än beräknat och bara 30 minuter senare än vad jag skulle ha gjort om jag hade åkt det vanliga tåget.
Men jag är fortfarande arg och bitter över allt jävla strul!

Det är något speciellt med bananer alltså.
I skolan har jag och Jenny ALLTID roligt åt bananer.
Igår berättade Jenny för mig att hon skrivit "I'm a banana" på väggen på en av toaletterna i skolan för typ en månad sen, i hopp om att jag skulle se det. Men jag såg det först idag.
Jag var in på toaletten innan vi skulle till tåget och när jag ser det blir jag skitglad, springer ut till Jenny och säger åt henne att komma in på toaletten.
Det är alltså massa folk som skrivit ännu mer grejer till hennes klotter :D

Det står:
"I'm a banana!" Som Jenny skrev först.
"No, you are probably just bananas!"
"I need banana --> OR DILDO"
"The bananaKING WAS HERE"
"OMG"
"No, drink Gainomax instead! Bananas are 4 monkeys"

"Kan någon städare typ sudda bort allt det här? Jag mår dåligt"
Sen var Jenny självklart tvungen att svara så det blev "No, I'm a banana!"

Vi skrattade verkligen hur länge som helst åt det där.
Och jag är fortfarande glad över det.

Läraren sitter och pratar och plötsligt säger hon:
"det betyder att man först suger av och sen sätter på."

Hon pratade om tvättning av celler, inget annat.
Fan vad snuskig du är!

Jag står i baren och har precis beställt en drink när det kommer fram en snubbe och börjar prata på engelska med mig. Inget konstigt med det eftersom det är en Finlandsfärja.

Efter att ha stått och pratat i kanske 5 minuter så frågare han:

S: Where are you from?
C: Sweden, you?
S: Jag med.

Tycker det var lite roligt.
Där har jag stått och pratat engelska, vilket jag hatar, helt i onödan, med en svensk snubbe i flera minuter.

C: Man ska alltid provköra en bil innan man köper den.

J: Men sen finns det ju dom som åker runt till bilfirmor bara för att provköra, men har ingen avsikt alls att köpa bilen.

Tänk på den en stund.

Idag i skolan hörde jag två snubbar prata om bajsspray. Jag var bara tvungen att kolla upp det.

Och se på fan! Efter lite googlande så hittade jag den. Bajssprayen.

Den finns att köpa på teknikmagasinet för 70 enstaka kronor.

Såhär beskriver dom den på hemsidan.

"Liquid Ass

Bajslukt på sprayburk! Liquid Ass är definitivt lägre än Glocalnet, samt allt annat du kan tänka dig. Spraya en tredjedel av burken i ett normalstort rum och du har rejäl avföringsstank i upp till tre timmar! Utmärkt att spraya på dörrhandtag, på modebloggare, i möteslokaler, i hissar m.m. As(s)kul och fullkomligt stillöst!"

Hur kan man inte vilja köpa den? Jag överväger det starkt faktiskt. Bara för att. Om det är någon som har något ouppklarat med mig så är det bäst att dom passar sig, för man vet aldrig när jag dyker upp bakom er och sprutar er full med bajslukt!

Tänk er vad roligt man skulle kunna ha med en sån här sprayburk.
Man skulle garanterat kunna utrymma en hel butik om man skulle vilja det.
Eller varför inte sabba någons fest?
Eller bara spruta ner en helt osklyldig (eller skyldig) människa på stan eller i skolan. Förstår vad jobbigt det skulle bli för personen som är helt ovetandes om att hela baksidan är nersprayad med bajslukt och sedan går omkring i flera timmar och folk rynkar på näsan och flyr fältet för att det luktar så in i helvete.

Jag skulle ha sjukt roligt med en sån här sprayburk, MEN jag skulle absolut inte vilja bli drabbad själv!

Jag klev på tåget i Skutskär imorse, satte mig bekvämt (med fötterna på sätet) och tog fram mitt kort och inväntade tågvärden. När hon väl kommer till mig säger hon åt mig att ta ner fötterna från sätet och visst gör jag det.

Det är tidig morgon och jag är sjukt trött efter alldeles för lite sömn i natt, så jag drar på mig luvan och sitter och blundar, nästan sover.

4 stationer längre fram känner jag någon picka på mig.
Då är det tågvärden.

T: Klev du på här?
C: Nej, det gjorde jag inte.
T: Jag vill se på ditt kort ändå.

Så jag visar mitt kort igen, hon kollar, tackar och går vidare.
Hur kan hon inte komma ihåg att hon kollat på mitt kort? Speciellt eftersom hon påpekade att jag hade fötterna på sätet?
Det är väl sånt som händer.

I fredags, runt 23 fick vi för oss att ta en roadtrip till Bollnäs. Eller närmare bestämt Norrfly, till det nedlagda mentalsjukhuset där det tydligen ska spöka.

Jag kan berätta att vi inte träffade på ett enda spöke på hela stället. Inte ens på vinden eller i källaren i dom gamla cellerna. Vi gick runt i alla rum och letade, men jag vart besviken. En vålnad eller två hade jag velat se.

Vi hittade ett gammalt matförråd eller liknande där det stod massa flaskor och grejer.

Jag tror det var granen som sa "Är det där ketchup?"
Då börjar Marcus skrika och vifta med pinnen som han hade med sig.
Det var riktigt roligt!

Sen har vi granens kommentar. "Nu drar vi, det är inte roligt längre."

Emilia sitter i soffan. Jag och granen sitter vid köksbordet och käkar pizza.
Helt plötsligt, från ingenstans, efter några minuters tystnad och tuggande:

G: Annars då?

Jag ock Emilia brister ut i skratt.
Varför liksom? xD

Idag var det dax. Jag har haft ont i magen hela dagen. Jag har mått riktigt dåligt och varit på väg att gråta hur många gånger som helst.

Jag blev hämtad vid tåget efter skolan och vi åkte iväg till veterinären. Vi fick komma in lite tidigare än vi egentligen skulle, men ändå fick vi sitta inne i det där jävla rummet 25 minuter innan det kom en veterinär för att prata med oss. Väntan var inte rolig, att veta att det snart skille ske, men vi visste inte exakt när.

Jag bara grät och grät. Tårarna rann hela tiden, men Kate tröstade mig och pussade på mig mest hela tiden. Hon bet mig tillochmed i näsan några gånger vilket gjorde allt lite lättare, för då fick jag skratta.
När veterinären väl kom in och berättade hur dom skulle göra var det kört. Då rann tårarna ännu mer. Hon frågade om vi ville vara med och jag sa att jag skulle det, men mamma visste inte om hon kunde. Veterinären sa att hon fick tänka på det en liten stund medans hon hämtade en sköterska och det som skulle användas.

Dom kom tillbaka och berättade att dom skulle sätta en kanyl i ena benet på Kate och började raka bort håret. Då klarade inte mamma av det mer, så hon sa hejdå och gick ut ur rummet. Men jag stannade kvar. Kanylen sattes och hon började med att spruta in en koksalt-lösning för att se att hon prickat rätt med kanylen och det hade hon gjort.

Hela tiden satt jag och klappade och pussade på Kate och jag grät. Jag grät floder. Sedan sa hon att hon skulle börja spruta in narkosmedlet.
Efter första sprutan blev Kate trött och lade sig ner med huvudet i mitt knä. Sen kom det två sprutor till. Hon låg där i mitt knä och jag grät och grät samtidigt som jag klappade på henne. Efter vad som kändes som en evighet, men egentligen bara var max en minut så var allt över. Veterinären lyssnade efter hjärtljud och hon berättade då för mig att hjärtat slutat slå och att hon somnat in.
Det gick fort. Riktigt fort. Och det bästa av allt är att hon slapp lida. Hon hade inte ont alls.

Hon sa att jag fick sitta kvar så länge jag ville och lämnade sedan rummet. Så där satt jag på golvet, men Kate i mitt knä och grät som jag aldrig gråtit förr. Det var det värsta och jobbigaste jag har varit med om i hela mitt liv. Så fort jag tänker på den sekunden när hon låg där i mitt knä och slutade andas så gråter jag. Det gör så ont i mitt hjärta.

Jag ville vara med mest för hennes skull, så att hon skulle känna sig trygg in i det sista, men jag gjorde det även för min egen skull. SOM jag älskar den hunden. Hon må ha varit tokig och helt störd ibland, men hon var fortfarande min lilla älskling. Hon som sov i sängen med mig när jag sov hemma hos mamma. Hon som var helt besatt av att bli fotograferad, hon som man kunde göra exakt vad som helst med. Hon var världens charmigaste och snällaste hund.

Jag kommer sakna dig och ditt skuggjagande, älskade hjärta. Det gör så ont i mitt hjärta när jag tänker på allt det här, men ändå kan jag inte låta bli att skratta när jag tänker på allt tok du har gjort. Du kommer alltid finnas i mitt hjärta. Jag glömmer dig aldrig.

Dom två sista bilderna är tagna idag, alldeles innan hon fick somna in.

Vila i frid hjärtat.

Jag älskar dig <3

I helgen när vi var på kryssning satt jag och en snubbe, J, och drack Mojito.

J: Shit, dom har lagt sallad i min drink.
C: Fyfan, det har dom gjort i min med. Det är inte okej.
J: Nej! Kolla här.

Då hänger det "salladsblad"  i mungipan på snubben.
Som jag skrattade.

Jag kommer sakna dig så, men jag vet att du kommer få det mycket bättre.
Och du kommer inte behöva vara rädd för jag kommer vara med dig in i det sista. Jag kommer sitta där med dig när du tar dina sista andetag, när du viftar på svansen för sista gången och jag kommer vara den som smeker ditt huvud när du lämnar oss.

Jag älskar dig.

Nu bär det det av till Finland på kryssning.

Ses på söndag!

Det märks att jag inte är ensam hemma så ofta. Jag följer 20 serier veckovis + några till som jag håller på att "kolla ikapp", men nu har jag inte kollat på ett bra tag och ligger efter med 30 avsnitt. Undra när jag ska hinna kolla på dom. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte på när jag började kolla på alla. Trodde jag verkligen att jag skulle hinna följa alla?

Förut har det iofs inte varit något som helst problem, men det var innan jag började att umgås med folk. Nu har jag alldeles för lite tid "över" för mina serier, inte för att det gör mig något. För jag umgås hellre med folk än ligger hemma och degar i soffan hela dagarna. Just nu har jag inte så mycket val, så det blir soffläga nu ikväll och imorgon i hopp om att bli frisk. Då kan jag passa på att nöta av några avsnitt.

Jag var en äkta seriejunkie och nu kan jag inte sluta. För man kan faktiskt inte bara hoppa av mitt i sådär. Det funkar inte. Får väl hoppas på att det är  någon serie som slutar snart som 9 andra serier jag följt har gjort.  GOGO nedläggning!

Nej det här funkar inte. Imorse när jag vaknade var jag ännu mer sjuk. Täppt och snorig på samma gång, huvudet spränger, kroppen värker, hostar och nyser som ett annat mongo. Jag måste riktigt kasst. Blir det inte bättre tills på fredag kommer jag gråta floder, för då kan jag inte åka på kryssningen. Det känns så bortkastat att åka iväg och jag inte kan ha roligt. När jag mår såhär är jag sängliggandes mest hela tiden eftersom jag inte klarar av annat.

Jag vill verkligen åka!

Idag åkte jag till skolan för att skriva min dugga som jag inte pluggat till mer än 30 minuter. Men jag skiter it. Jag satt i 30 minuter som är minimum och gick sedan ut för att vänta på Jenny.
Under tiden satt jag och surfade och lyssnade på Cocaine, som jag förövrigt pluggat in texten till i helgen, istället för att plugga till duggan.

Jenny kom ut inte långt efter mig och då drog jag ur hörlurarna så att jag skulle kunna prata med henne samtidigt. Så jag sitter där och sjunger med och diggar som en galning när dugga-vakten helt plötsligt kommer ut från skrivsalen och säger åt mig att stänga av musiken för "det stör dina kursare". Jag och Jenny börjar såklart skratta och jag slår genast av musiken.

NU ÄR DET FAN NOG!

Jag håller på att bli sjuk igen! Det är INTE okej!

Är jag sjuk på fredag kommer jag att skjuta någon jävel. Jag SKA på kryssning då!

Idag har jag en bad hairday, en bad faceday, en bad allt-day.
Jag känner mig sjukt risig idag. Men det bjuder jag på.

Var nyss till affären för att hämta ut min kursbok som jag beställt. Det var på tiden. Sådär 2 månader för sent eller något. Om jag hade mött mig själv på vägen hade jag fan blivit rädd. Jag skulle tro att jag rymt från en kloak eller något liknande. Då kanske ni kan tänka er hur fresh jag ser ut inte xD

Jag passade på att köpa glass och godis när jag var iväg också, så nu ska jag tröstäta godis, lyssna på Nomy och försöka plugga till duggan som jag har imorgon. Det kommer väl inte gå något vidare, men måste man så måste man. Kanske kollar mig en film lite senare, eller försöka komma ikapp mina serier som jag inte kollat på, på jag vet inte hur länge. Jag har ju liksom haft bättre saker för mig.

Jag har sjukt svårt att koncentrera mig. Alla tankar bara snurrar i huvudet.
Vet fan inte vad jag ska göra. Vet inte vad jag ska ta mig till.
Jag önskar att jag hade något som fixade alla mina problem. Vet inte hur länge till jag orkar med all skit.
Att ignorera det funkar inte heller för mig, det gör det bara värre.

Har fortfarande inte lust att göra någonting alls. Jag är bara less på allting.

Någon vänlig själ har ställt ut en FET tavla i trapphuset. Mått kan fås om ni önskar. Den har stått där i snart 2 veckor så förmodligen vill dom att den ska bli stulen. Så är ni sugen på den så stjäl jag den åt er.

Ge mig ett bud!

Alltså krogen. What's the deal? Det är världens jävla köttmarknad. Killar är på en som iglar. Det känns bara creepy. Förr var det smickrande, men det känns inte så längre. Självklart blir man glad när folk uppskattar en, men inte på det sättet. Inte längre.

Visst, det är svinkul att dansa o grejer, men ibland känns det inte värt det. Just nu känner det inte som att det är värt det, för jag vill inte det som dom vill när dom håller på o klänger sådär. Mina tankar är på annat håll, hos någon annan. När det är så, så gör jag inget för att sabba det om det bara finns en liten chans att det kan bli något. Även om det inte är något seriöst, eller är något överhuvudtaget, som just nu, så skiter jag fullständigt i andra.

Det är så sjukt värt det att inte göra något med någon random snubbe, när det finns någon som får en att må bra på riktigt. Det andra skulle bara vara ytligt och jag skulle må bra för stunden, om ens det. Nej, jag håller mig till det som jag (inte) har!

Nu får det fan vara nog med bitterhet ett tag. Jag blir fan ännu mer deppig själv. Så här kommer ett lite gladare inlägg. Hoppas jag.

Ibland när man har en dålig dag eller mår allmänt dålig finns det inte mycket som hjälper. Men det finns alltid människor som får en att må bra på ett eller annat sätt. Mina vänner är bäst på att få mig att må bra, om bara för en sekund.

• En kram av någon man tycker om (vän, partner, förälder, syskon.. whatever) gör så sjukt mycket. För man känner verkligen kärleken bakom den.
• En komplimang från någon, från vem som helst, kan göra hela mig dag. Det kan vara så gott som vad som helst. Exempel är att höra att man är en bra vän, att man ser bra ut eller att någon älskar en. Vafan som helst liksom. Ibland kan tillochmed ett hej från någon göra mig glad och le i flera timmar.
• Ett sms eller ett telefonsamtal från någon man bryr sig om.
• God mat. Mat kan verkligen få mig att må bra. Jag älskar mat och äter hela tiden. Inte bara mat får mig att må bra. Sötsaker får mig att må lite bättre för stunden. Jag kan sitta och proppa i mig godis, glass, chips, ja allt,  och bara njuta!
• Musik. När jag är deppig brukar jag lyssna på bra musik och efter en stund sitter jag och sjunger som en galning. Ibland kan jag hoppa omkring i lägenheten och vara på skitbra humör.
• Bra filmer och roliga klipp. Ett exempel på ett klipp som alltid får mig att skratta så jag nästan viker mig dubbel är det här.
• Att bara komma ut i solen kan även det få mig att må bra.

Vad får er att må bra?

Sånt här gör jag på föreläsningarna i skolan.

Då förstår ni nog hur roligt jag tycker det är.

PS. Jenny har gjort grisen. Vet inte hur jag kunde glömma skriva det! SHAME ON ME! ;) DS.

Av någon anledning hamnade jag på diskbänken nu när jag kom hem från mamma. Jag satt här för någon vecka sedan också. Då hade jag en fruktansvärt dålig dag och det sög som fan i alkoholtarmen. Undra om jag dras till min diskbänk när jag har en dålig dag?

Idag är egentligen inte en dålig dag, men det känns som att det kommer bli en. Jag sitter här själv och funderar alldeles för mycket igen. Jag MÅSTE göra någonting snart så jag inte blir galen och grejer.

Nej usch, nu började det suga i tarmen igen, det är inte okej. Speciellt inte på en onsdag. Men på vissa ställen så är ju onsdag lill-lördag, så vafan, vi kör väl idag!
Inte? Nej okej då. Vafan ska jag göra då?!

Jag känner att jag blir mer och mer bitter ju längre jag sitter här och skriver. Men jag har inte så mycket bättre för mig just nu känns det som.
Jag skulle behöva en sambo, så jag slipper vara ensam. Jag verkligen hatar att vara ensam.
Ingen som känner sig manad att bo med mig? Nä, det var det jag trodde.

FFFFFFUUUUUUUUU!!!!

Jag har kommit på att jag tänker ALLDELES för mycket, på alldeles för mycket saker. Det är saker som cirkulerar i mitt huvud HELA TIDEN! Och mitt tänkande går ofta överstyr. Jag tänker 10 steg längre än vad jag borde och när jag gör det så blir jag oftast arg och retar upp mig på personer som jag inte borde reta upp mig på.

Jag överanalyserar varenda jävla situation och får allt att bli mycket värre än vad det redan är.
Varför kan jag inte bara låta allt vara som det är, istället för att förvärra allt med mitt jävla tänkande. Jag mår bara dåligt över det och gör det värre för mig själv när jag håller på såhär.

Som en person sa till mig för några veckor sedan: "Tänk inte, det är skönare".
Det är så jävla sant. Jag önskar att jag bara kunde sluta tänka för en stund och se vart det leder och hur jag mår. Jag måste verkligen sluta upp med det här innan jag sabbar allt.

Det gjorde så ont i mitt hjärta att se dig sådär. Och det gjorde ännu ondare när jag inte fick följa med dig i bilen. Men mest ont var att jag inte ens fick säga hejdå. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, för jag tyckte så synd om dig.

Jag visste inte vad som skulle hända med dig och hur länge du skulle bli kvar. Jag anklagade mig själv för att det blev som det blev, även fast jag vet att det inte var mitt fel. Jag kunde inte sova när jag kom hem för jag var så orolig över hur du hade det. Jag kan inte ens tänka mig hur du hade det där inne. Jag lider verkligen med dig.

Just nu är jag bara glad att allt löste sig och att du mår relativt bra!

Finns allltid här för dig och jag kommer aldrig lämna din sida <3

Jag råkade köpa 2 tröjor igår