★carroe★

Drar till Stockholm, eller rättare sagt Karlberg, över helgen.

Laters!

I'm still not me. Jag är fortfarande den där osäkra människan som tror att hon inte är värd något och som tror att hennes åsikt inte spelar någon roll. Det är det jag är van vid. Jag är inte van att ha någon som bryr sig om mig på det sätt som David gör och det gör mig rädd. Jag är rädd att jag ska säga något "fel" och då säger jag hellre inget alls. Varför kan jag inte bara bli Caroline igen, istället för en rädd och osäker människa?!

Kan ha världens bästa pojkvän som kommer hit och tar hand om mig när jag är sjuk.
Lagar massa mat och bakar brownies. Sjukt gott.
Sen är sällskapet rätt bra också. Det är ju inte direkt så att jag gråter mig till sömns för att han är här. Nej, riktigt glad över att han är här.

Sen att jag tvingar honom att kolla på Pirates of the caribbean är en helt annat sak som inte alls hör hit. Han ska få gå på bio med mig och se 4an när den kommer i maj. Och eftersom han inte sett dom andra 3 så måste han ju se dom. Så då passar jag på att tvinga honom nu :p

Brownies till frukost nu!

Ja, då var man sjukskriven igen. Denna gång av läkare. Så det blir inget jobb för mig förns på onsdag nästa vecka, vilket betyder att jag kommer ha 8 jobbade dagar under hela Mars. Det är ingen höjdare vill jag påstå, men jag kan inte göra något åt de saker som har hänt.

Förutom några undantag så har Mars helt enkelt varit en äcklig jävla skitmånad. Hade nästan kunnat klara mig utan den. Bara nästan! Men som sagt, inget jag kan göra något åt.
Så det är bara att hoppas på att April blir mycket bättre, men det är jag säker på.

Nu ska jag kurera mig, sen göra lite annat och efter det ska jag hem till Emilia och umgås med henne. Har inte träffat henne på.. ett tag. Men har man fullt upp så har man. Vi har båda varit sjuk också.

Serier och kakor nu!

Mitt i all ilska så finns alltid lite glädje.

Jag var in till chefen idag och pratade om min eventuella tjänstledighet som jag vill ha direkt efter semestern, då jag förhoppningsvis kommer flytta till skövde för att plugga.
Hon sa att jag fick vara tjänstledig hur länge jag vill, så länge jag pluggar. Det känns riktigt bra faktiskt, att veta att jag har något att gå tillbaka till om allt skulle skita sig helt.

Bara jag kommer in på skolan så flyttar jag och vet inte när, eller om, jag kommer tillbaka. Det återstår att se. Jag är iallafall glad att jag får tjänstledigt OM jag kommer in. Det är en trygghet. Då är det bara allt annat runt om kvar, som också måste fixas. Men det löser sig det med hoppas jag. Får väl leva med dubbla hyror i 3 månader och leva som en riktigt student. Yey!

Nu är jag riktigt jävla less!
Var hemma från jobbet hela förra veckan på grund av att jag var sjuk. Var faktiskt glad i måndags när jag skulle jobba kväll, även efter att jag hade jobbat, och ni som känner mig vet vad jag tycker om att jobba kväll. Jag HATAR det, men i måndags var jag glad! Igår när jag vaknade så kände jag att jag hade ont i halsen IGEN! Pratar med hälsocentralen och dom tycker jag ska komma på en drop-in tid för att ta halsprov. Så idag efter jobbet åkte jag direkt till hälsocentralen och då visade det sig att jag har fått halsfluss, IGEN!

Idag var det den 6e dagen jag jobbar på hela Mars, på grund av olika saker, och jag vill verkligen jobba nu, även om det finns saker jag hellre gör. Men jag vill jobba för jag är less på att vara sjuk.
Men nej då! Jag ska tydligen vara hemma hela veckan på grund av smittorisken. Visst, det kan jag gå med på, men ändå. Jag blir galen av att bara gå hemma.

Förhoppningsvis så kan jag jobba på måndag. Eller nej, jag SKA jobba på måndag. JAG SKA!
Efter att jag varit sjuk färdigt nu så ska jag skippa det här med att vara sjuk. Jag ska vara frisk för alltid! Så det så. Så det är ingen jävla idé att ni kommer med en massa sjukdomar och försöker smitta mig. För det kommer inte att bita på mig mer! HA!

Inte får jag träna heller, självklart. Och imorgon är sista ordinarie träningen som vi har innan det är slut. Jag har två gånger att ta igen på grund av att jag varit sjuk och eftersom jag missar den imorgon så är det tre. Men hur i helvete ska jag lyckas ta igen 3 träningar på 2 tillfällen?! Alla ser ju att det är en omöjlighet!
FAN VAD FÖRBANNAD JAG ÄR NU!! HELVETES JÄVLA SKIT VAD ARG JAG ÄR!

Hemma efter en helg i Stockholm. Sjukt bra helg.
Men den fick mig att inse hur mycket bättre jag skulle kunna ha det. Jag ville inte alls åka hem igår. Trivs riktigt bra där nere, även fast jag egentligen inte alls passar in. Men det kunde jag inte bry mig mindre om, för jag gillar människorna. Dom är hur bra som helst.

Frukost i solen, bio, sjukt god mat, rödvin, en läskig häst, en underbar pojkvän och hans vänner. Bättre än så blir det inte. Jag mår riktigt bra där nere, så jag får nog åka tillbaka snart. Väldigt snart!

Yes I am!

Har sökt lite skolor nu. Förhoppningsvis kommer jag in och då flyttar jag så fort jag bara kan.
Jag vill verkligen göra det här så nu håller vi tummarna i några månader!

Har legat i sängen så gott som hela dagen. Sammanlagt har jag nog varit uppe i 30 minuter. Det blev alltså inget jobb för mig idag, inte imorgon heller.
Just nu mår jag lite bättre, får se hur jag mår imorgon när jag vaknar. Jag hoppas på att det inte blivit värre. Jag vill bli frisk NU!

När jag ändå håller på..
Trots att jag mår som ett as så mår jag så sjukt jävla bra, på insidan.
Det blir bara bättre och bättre för varje dag.
Just nu kan jag inte sluta le! Jag är så sjukt jävla glad.
Så kan någon jävel ge mig fredag nu, för jag vill inte sakna mer!
Jag vill vara hos min David! Jag vill vara i hans armar och bara vara lycklig!
Så ge mig fredag! Tiden går alldeles för sakta just nu.

Mår som ett as. Hosta, feber, värk överallt, svårt att andas.. You name it.
Jag har inte tid att vara sjuk, för jag ska jobba och träna hela veckan.
Och på fredag ska jag till Stockholm. Det är inget jag ska missa, även om jag är döende.

Just nu självmedicinerar jag med hostmedicin. Ska kolla om jag har några värktabletter kvar också. Har försökt klara mig utan idag men nu pallar jag inte längre. Speciellt inte när jag ska sova.

Berättar om idrevistelsen imorgon någon gång, för nu orkar jag inte.
Nu blir det dricka massa vatten och sen försöka sova.
Hoppas jag orkar jobba imorgon, det återstår att se.

Snart bär det av upp till Idre. Det är ingen resa jag ser fram emot ska jag säga. Jag har en stor klump i magen och allt känns bara så jävla jobbigt.

Imorgon är begravningen. Det kommer gå bra hoppas jag, men det kommer bli jobbigt. Allt kommer bli så verkligt och det vill jag inte. Jag skulle kunna sitta här, instängd i min lägenhet och låtsas att hon fortfarande lever. Jag vill inte inse sanningen. MEN, det ska bli skönt att få ta det där sista avskedet för att kunna gå vidare.


Måste skynda mig att packa innan dom kommer och hämtar mig. Återkommer på lördag kväll när jag kommer hem igen. Så länge bjuder jag på en bild på världens bästa farmor <3

Här är bilderna som togs i December. Lite tråkigt att jag bara fick 3 bilder efter 5 timmars arbete, men det är bättre än inget.

Du är död för mig!
Jag vill ALDRIG ha något mer med dig att göra. Aldrig någonsin.
Så håll dig borta från mig och mitt liv!

Jag hatar inte dig, för du är inte värd att lägga ner någon som helst energi på.
Jag kan inte fatta att det tog så lång tid för mig att fatta!

Nu lägger jag ner.
Jag skiter i allt!
Jag ger upp!

Och varför kan jag inte bara sluta ta åt mig vad folk säger?!
Det är ju BARA jag som mår dåligt av det.
Varför kan jag inte få vara glad och må bra?

Jag har ingen som helst aptit längre. Jag skulle klara mig flera dagar utan mat känns det som. Är inte alls hungrig. Har egentligen ingen lust att göra något annat heller, förutom att träna.
Jag skulle kunna ligga nerbäddad i sängen eller soffan hela dagarna och inte göra ett skit.

Vet inte riktigt varför jag känner så, med tanke på hur bra jag mår. Jag får det inte att gå ihop.

Gjort illa mig har jag gjort också. Vet inte om det var på jobbet eller träningen. Men började känna av det på träningen idag. Höger armbåge och handled. Riktigt jävla ont gör det. Hoppas det går över till nästa vecka då jag ska köra 3 pass istället för 2. Vill verkligen inte missa dom.

Men skitsamma. Glass och kakor blir det nu, så kanske jag blir på lite bättre humör.

Det har varit en riktigt bra helg och jag är så sjukt glad. Lycklig skulle jag vilja kalla det.

Tack för att du plötsligt fanns!

Återkommer. Nu sova, sen jobb.
Hoppas det funkar att jobba imorgon..

Äntligen är det fredag!!

Sitter i soffan, nerbäddad under filten och väntar på att det ska bli sen. Vet inte exakt när sen är, men det är inte allt för länge kvar. Väntar bara på att David ska höra av sig så jag vet när jag ska möta honom vid tåget.

Jag tror inte mina grannar uppskattar min nå vidare idag. Balkongdörren är öppen och jag lyssnar på Marilyn Manson på högsta volym. Jag vet att jag skulle inte gilla om mina grannar gjorde det, men det skiter jag i. Det får mig på bättre humör, så dom får så lov att stå ut med det ett tag.

Tränade Poledance igår igen. Fy helvete vad jobbigt det var. Hade världens jävla träningsvärk, så det var lite kämpigt, men jag tog mig igenom det. Träningsvärken är bätter idag, men istället är jag öm i hela kroppen och har massor av blåmärken. Men det är det värt. Jag gör något jag verkligen tycker är roligt och då är det bara ett stort plus att det är träning. Längtar verkligen till nästa träning.

Det är vid såna här tillfällen som man märker vilka som bryr sig. Visst finns det andra som bryr sig också, men inte vet hur de ska göra eller vad de ska säga, men grejen är den att dom behöver inte göra eller säga något speciellt. Bara visa att de finns där. Det skulle betyda så himla mycket. Men jag vet att det kan vara svårt för vissa.

Jag är så jävla glad att jag har den familj, de vänner och de arbetskamrater jag har. De finns verkligen där för mig just nu och stöttar mig. Det är jag väldigt tacksam för.

Idag skulle jag ha jobbat, så jag åkte till jobbet för att gå på ett möte som jag skulle ha innan jag skulle ut till kunderna. Jag brukar inte vara den som är tyst, men jag kunde inte säga något. Fick knappt fram ett ord på grund av att jag försökte hålla tillbaka tårarna.
Efter en stund frågade chefen om jag hade något att tillägga och jag svarade att jag mådde inte så bra och orkade inte prata. Då brast det. Tårarna började rinna och jag var tvungen att gå ut ur rummet. Jag sa inte ett ord utan bara gick.

Som tur var så visste en av de andra på mötet om varför jag var ledsen, så hon kom efter mig och pratade med mig. Det var så himla skönt att bara bli omhållen på det viset, av någon som bryr sig. Hon sa att jag skulle ta den tid jag behövde och frågade om jag ville att hon skulle berätta för de andra på mötet om varför jag var ledsen.  Jag sa att hon kunde göra det och det är skönt att jag slapp göra det själv.

Efter en stund gick jag in igen och försökte hålla god min. Men det gick inte så jävla bra. Jag kämpade verkligen. De frågade om jag verkligen orkade jobba idag och jag sa att jag inte hade något val. För jag vet hur ont om vikarier vi har just nu, på grund av sjukdom och annat.
Men det slutade med att de skickade hem mig och sa åt mig att stanna hemma resten av veckan. Jag är så glad att det finns folk som verkligen bryr sig och ställer upp när man inte mår bra. För gråter man 5 gånger på 2 timmar så mår man inte bra. Och då försökte jag verkligen att hålla tårarna tillbaka och inte visa att jag var ledsen.
Så ett STORT tack till er!

Nu vet jag vad pappa menade med att det går bra så länge man inte pratar om det med någon, för just nu när jag sitter hemma själv i soffan så går det rätt bra. Men så fort någon frågar hur man mår så brister det.

Nu ska jag städa och lyssna på hög musik och sjunga massor, så jag får annat att tänka på.

De här hittade jag igår.
Helt nya, inplastade vägghyllor från Ikea.
Sugen? ;D

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja.

Pappa ringde mig igår, som han alltid brukar göra. Men samtalet var inte det gamla vanliga. Vi brukar prata om älgar och snö och tôrkött och jobb. Livet i största allmänhet. Men inte igår.

Han berättade för mig att min farmor har fått en hjärnblödning och var på väg till sjukhuset, som för övrigt ligger nästan 20 mil bort. Han hade kört henne till Särna sjukstuga runt 17-tiden på eftermiddagen och då hade hon gått själv ut till bilen.
På vägen, som är cirka 4 mil, så hade hon blivit sämre. Hon började sluddra när hon pratade och blev sämre och sämre. Jag kan inte ens föreställa mig vilka tankar som pappa hade. Men jag skulle tro att han var rädd, livrädd. Vem skulle inte vara det?!

När dom kom fram kunde hon inte kliva ur bilen själv och när dom körde iväg med henne i ambulansen var hon inte vid medvetande. Dom trodde inte att hon skulle klara sig.

Efter att han berättat allt detta tänkte han lägga på, men jag frågade hur det var med honom. Han hade varit relativt lugn genom hela samtalet, men när jag frågade det blev han tyst.
Min pappa är en av de starkaste människor jag vet. Han gråter aldrig. Jag har inget minne av att jag har sett honom gråta någonsin, inte ens på sin pappas begravning. Han ville vara stark för sin mamma, min farmor. Han ville nog inte att hon skulle se honom ledsen. Men jag tror att han grät i sin ensamhet, senare.
När han började prata igen hörde jag att hans röst höll på att spricka. Han var på väg att börja gråta och det är inte så konstigt. Han sa att han mådde bra, men jag sa till honom att det gör han inte alls. Det hörde jag på honom. Han sa då till mig att det gick bra så länge han inte pratade med någon.

Jag frågade honom om han ville att jag skulle komma upp. Hade han sagt ja, hade jag åkt direkt. Men han sa nej och då sa jag åt honom att han skulle komma ner hit. För det sista jag vill är att han ska sitta ensam i det där huset och må dåligt.
För er som inte vet så bodde han med sin mamma, så ni kan ju tänka er hur det måste kännas.

"Vi får se" svarade han mig. Efter en stund sa vi hej då och han lovade att höra av sig så fort han visste något. Jag väntade och väntade, men hörde ingenting, tills jag fick sms av min lillebror strax efter midnatt när han frågade om hon hade dött. Jag svarade att jag inte visste, men jag trodde inte det, eftersom jag inte hört något. Han sa åt mig att kolla på facebook där min kusin lagt in en bild och skrivit" R.I.P farmor".

Jag ringde till mamma och bad henne ringa till pappa och ringa upp mig direkt efter. Och jag väntade åter igen. Några minuter senare ringde hon upp och sa att hon somnat in.

Jag kan fortfarande inte fatta vad som har hänt. Senast jag var uppe, strax efter nyår, så mådde hon ganska bra. Hon hade lite svårt att gå, lite ont och så, men inget allvarligt.
Innan jag åkte sa jag åt henne att ta hand om sig själv och att vi skulle ses nästa gång jag kom upp, men så blev det inte.

Jag kommer aldrig mer träffa min farmor. ALDRIG.
Det enda som får mig att må lite bra med allt det här, det är att hon stilla somnade in och slapp lida. Hade hon överlevt så hade hon varit halvsidigt förlamad och det är inget jag önskade henne.
Nu är hon tillsammans med farfar igen och det lugnar mig lite.
Vi som är kvar här på jorden, vi har varandra. Även om det är svårt att förlora någon man älskar, så finns det alltid folk runtomkring som kan stötta en.

Jag kommer sakna dig såå mycket farmor, inget kommer att bli detsamma utan dig. Jag är glad att du fanns där för mig och Marcus under vår uppväxt, i både dåliga och bra tider. Du kommer alltid ha en plats nära mitt hjärta.