★carroe★

Jag uppskattar verkligen det du gör för mig. Du hjälper mig att hitta tillbaka till mig själv, att vara en självständig människa som säger vad hon tycker, vill, tänker och känner. Något som jag inte vågat göra på väldigt, väldigt länge.

Jag vet vad jag tycker, vill, tänker och känner, men har inte vågat säga det eftersom jag är rädd. Rädd att det inte ska göra någon skillnad. Därför har jag istället gjort vad andra tyckt och vill. Jag är andra människor till lags. Jag har alltid haft svårt att säga ifrån och jag är ställer alltid upp, även om jag egentligen inte orkar. Jag har alltid trott att det är så en bra vän är, men det är det inte. I en bra vänskap, eller i ett förhållande med för den delen, ska båda få lika mycket plats, båda ska ha rätt att komma med sin åsikt och inte vara rädd för vad den andra ska tycka. Man ska givetvis inte såra den andra, men om man alltid är andra till lags så sårar man sig själv. Man förstör sin självklänsla och blir väldigt osäker i sig själv.

Jag har, så länge jag kan minnas, varit så. Rädd för att säga något fel. Rädd för att såra någon annan. Rädd för att det jag säger inte passar alla andra. Men det är något DU har hjälpt mig med. Jag är långt ifrån där jag vill vara, men jag är helt klart en bit på vägen.

Något annat som jag har svårt för är att bestämma saker, speciellt när det involverar andra människor.
- Tänk om dom inte blir nöjda med det jag bestämt.
- Tänk om dom inte alls ville göra det här.
- Tänk om..

Därför har jag alltid låtit andra bestämma åt mig. Även de simplaste saker.

Det här är något jag verkligen jobbar hårt med att förändra och hade det inte varit för dig så hade jag fortfarande stått kvar och stampat på samma ställe. Men jag är väldigt tacksam för att du pushar mig, hårdare än någon annan gjort, någonsin. Och även om jag tycker att det är jobbigt just då, så vinner jag på det i längden.

Igår var jag ut på krogen för första gången på jag vet inte hur länge. Det var en helt okej kväll faktiskt. Vi dansade som galningar hela kvällen.

Det var en satans dryg kille som var på mig hur mycket som helst, men jag ville inte ha något med honom att göra. Efter ett antal juckningar mot mig blev jag less och fick nog. Jag vände mig om och blängde på honom argt och han frågar vad som är fel.

Carroe: Här har du inget att hämta.
Random snubbe: Varför inte?
C: Du har röd tröja och backslick. Det ser förjävligt ut.
Rs: Jaså?
C: Jaa!

Då går han iväg, men kommer tillbaka efter några minuter.

Rs: Jag måste bara få fråga. Är det för att du är sosse som du tycker att jag är ful?
C: Haha, det har inget med saken att göra. Du är bara jävligt ful.
Rd: Detsamma.

Sen vänder han sig om och jag får för mig att jag ska hälla min drink över honom, så jag gör det och går sen iväg. Iofs var det mest bara is, men jävlar vad nöjd jag var efteråt. Det är inte varje dag man häller drinkar över folk. Men han förtjänade det.

Bara för att jag inte har lust att göra något nyttigt och nödvändigt så uppdaterar jag er om min nedräkning.

• 26 dagar till semester.
• 18 arbetsdagar. Varav EN delad tur och 6 kvällar (delade turens kväll inräknad!).
• Vecka 25 någon gång får jag tillbaka min klänning som jag lämnat till skräddaren idag.
• 39 dagar till balen/garden party som det egentligen är. Det har Bobby berättat för mig.
• 42 dagar till jag fyller år.
• Förhoppningsvis inte mer än 50 dagar till jag får veta om jag kommer in på skolan eller inte.

Tiden går sjukt fort.

Jag har så mycket jag vill skriva, men får inte ner det i ord.. Totalt stopp i tankeverksamheten.

Glider mest omkring som om jag vore i dvala.

Jag vill le igen. På riktigt.

Har varit vaken i över 20 timmar, eftersom jag vaknade 0440.
Har sammanlagt rest i över 8 timmar.
Spenderat ungefär 5½ timme i Skövde.

Gick från David ca 0730 imorse och kom hem till mamma ca 2245. Det har varit en sjukt lång dag och jag har världens huvudvärk. Hade tänkt slipa dörr nu i natt, men huvudet sätter stopp för det. Axeln skiter jag fullständigt i om den gör ont, för det finns inte så mycket att göra åt den just nu, förutom att töja musklerna.

Ska sova tills jag blir väckt av vovvarna, sen upp och slipa och måla.
Kommer nog sova rätt skönt när jag väl somnar.
Om jag somnar.

Sitter på tåget på väg ifrån Skövde. Är sjukt trött eftersom jag vaknade 0440 och kunde inte somna om. Hade planerat att sova 2 timmar längre, men går det inte så går det inte. Fick iallafall något vettigt ur dessa två timmar.

Kom till Skövde starx efter 10 idag, letade mig fram till Högskolan där vi (förhoppningsvis) blivande biomedicinare skulle mötas. Det tog ungefär 5 minuter att gå från stationen så jag var där rätt tidigt. Strax före 1100 kom resten av folket. Vi var inte alls många, men det var rätt skönt.

Först fick vi en liten rudtur i byggnaden där biomedicinarna för det mesta håller till, sedan gick vi till en labbsal. Där pratade vi lite och sedan fick vi, ja vafan sa han, typ ta fram vårat DNA. Så jag har en bit av mitt DNA flytandes omkring i ett litet provrör. Rätt kul grej faktiskt.

Sedan gick vi och käkade lunch, som högskolan såklart bjöd på. Vi pratade en hel del. Eller jag pratade en hel del. De andra "studenterna" sa inte så mycket. Men jag babblade på som bara den. Inte direkt något jag brukar göra, men lika bra att passa på att ställa en miljon frågor när man har chansen.

Efter att vi käkat så skulle alla gå, men det var nästan 2 timmar till mitt tåg skulle gå, så jag frågade om vägen till centrum. Var tvungen att fördriva tiden med något. Så jag fick en vägbeskrivning och det gick bra att hitta. Väl framme vid deras galleria, vad den nu heter, blev jag riktigt glad. Jag hittade Carlings! Funderar på om jag ska ta med mig min jeans-kille om jag flyttar..

 

 

Men nu till det bästa..
Jag pratade lite med läraren när alla hade gått och frågade ännu mer saker. I labbsalen berättade han att man kunde sätta ihop sitt eget program genom att byta ut massa kurser o.s.v. Han frågade även varför vi valt precis Biomedicin. Jag berättade att det var för att jag vill bli forensiker.
Så när alla hade gått berättade han för mig att det var en gammal elev som jobbade på SKL nu och att han hade satt ihop sitt eget program för att få ihop de kurser man behöver för att jobba där.

Jag sa till läraren, att om jag började där i höst så skulle han få hjälpa mig med att sätta ihop just ett sånt program eftersom det är på SKL som jag vill jobba.
Förstår ni! På det viset slipper jag läsa två extra år i Uppsalal för att ens ha en chans att få jobba på SKL.TVÅ ÅR! Det är fan mycket. I så fall skulle jag vara 28 istället för 30 när jag är klar. Hur bra låter inte det?!

Så hur ledsen och deppig jag än är nu, så ser jag ljust på framtiden. Inte bara på studierna, för det andra också. För chansen finns fortfarande. Det är inte helt kört. För det är så det är sagt. DET ÄR FÖR FAN JANUARI!

Idag när jag var på jobbet så ringde dom från Högskolan i Skövde. Han som ringde, Henrik tror jag han presenterade sig som, sa att han sett att jag anmält intresse för att komma dit på lördag på informationsdagen så han ville prata lite om det. Han berättade att dom hade ändrat planeringen lite så att blivande biomedicinare skulle träffas på ett annat ställe och göra lite andra grejer.

Vi ska börja klockan 1100 som det var sagt från början, sen skulle vi prata massor, luncha och vi skulle även få prova på att labba lite, vilket ska bli asroligt.

Sen kom han med riktigt bra nyheter. Från början var det meningen att dom skulle sponsra med 400 kronor till resan, men nu hade dom ändrat sig och ska istället sponsra HELA resan. Förstår ni hur bra det är?! Det är nästan 1000 kronor som jag slipper betala, eller ja 600, men hela resan tur och retur till och från Stockholm kostar nästan 1000 kronor. Riktigt jävla glad blev jag.

Vi pratade lite och han frågade om jag hade några frågor och det hade jag såklart. Jag var bara tvungen att fråga om antagningspoäng, hur många platser dom har och om det finns någon chans att jag kommer in.
Han berättade då att dom hade cirka 75 platser och att dom brukar ta in alla med behörighet. FATTAR NI?! ALLA!!!! Vet ni vad det betyder? Att jag med 99% säkerhet kommer in. Jag tänker inte ta ut något i förskott, men han var rätt säker på att jag skulle komma in så länge jag hade behörighet, vilket jag har. Riktigt jävla glad är jag.

Var duktig och klev upp före 0700 idag för att tvätta. Annars hade jag varit tvungen att vänta till nästa vecka och det hade inte funkat.

Nu när jag var ner och hämtade sista tvätten så står det en äldre dam utanför tvättstugan och väntar. Hon skulle tydligen tvätta efter mig så hon ville se hur det såg ut, för sits hon tvättade "såg det förjävligt ut" och hon var tvungen att städa sig in eftersom det var så skitigt.

Så hon följer med mig in i tvättstugan och under tiden som jag plockar ur maskinerna så börjar hon...

Hur gör du när du gör rent filtret i torktumlaren? Jag brukar sköja med vatten för då får man bort all damm som är emellan och i hörnen.

Varför finns det ingen dammsugare här nere? Man brukar väl ändå inte sopa hemma? Nej där dammsuger man.

Blir du torr i munnen här? Det måste vara något fel på ventilationen. Jag har köpt så mycket vatten sen jag flyttade hit.

Trapporna är så slitna, efter 20 år tycker man att dom borde göra något åt det.

Jag gör rent dom här facken för tvättmedel. Jag är så himla pedantisk.

Usch vad äckligt det är, är det ingen som torkar här?

Funkar mangeln? Det gjorde den inte sist och varför ska jag felanmäla det när någon annan lämnat den trasig?

Alla borde få ha en egen tvättmaskin hemma så man slipper den här skiten. Men jag tänker inte lägga ut pengar på en tvättmaskin när det finns tvättstuga.

På äldre dar tänkte jag att jag skulle bo fint, så jag flyttade från min bostadsrätt, men jag har inte gjort annat än att städa sen jag flyttade hit. Jag ångrar mig bittert.

Jag var där nere i 10 minuter ungefär. Jag hade lust att smälla till kärringen och be henne hålla käften, men istället log jag och tackade för hjälpen.

Vad skulle jobbet vara utan alla underbara arbetskamrater? Ingenting!
Det är ni som får mig att se fram emot att komma till jobbet (ja, inte bara ni, men till stor del).

Om jag mår dåligt, är sjuk eller vad som helst så är ni där och stöttar tröstar och hjälper. Ni får mig att må bättre, bara genom att finnas. Ni är underbara människor.

Om jag kommer in på skolan och flyttar så kommer jag sakna er fruktansvärt mycket. För mig är ni inte bara arbetskamrater, ni är även mina vänner. Ni har en stor del av mitt hjärta och jag kommer aldrig glömma er. Mitt första riktigta jobb kunde inte bli bättre, tack vare er <3
Det kommer självklart vara hur roligt som helst att flytta och börja plugga igen, men det kommer bli jättetråkigt att vara tvungen att lämna er. Men man vet aldrig, jag kanske kommer tillbaka snabbare än man tror, även fast jag hoppas att jag inte behöver det.

Det var väl det jag ville säga just nu.

Hjälper mamma och Tommy att måla om deras dörrar. Dom ska slipas och målas två gånger på varje sida. Riktigt jävla duktig är jag.


Har en dörr kvar, men den får vänta tills jag är bättre i ryggen. Lite tråkigt eftersom jag tycker det är hur roligt som helst att greja. Någon mer som vill ha något målat?

För ungefär 1½ vecka sedan fick jag fruktansvärt ont i vänster axel, så att jag knappt kunde lyfta armen. Jag bet ihop och jobbade ändå och det gick helt okej. Det blev bara värre och värre och i helgen hade jag riktigt ont i ryggen också. Idag gick jag till läkaren och blev sjukskriven på halvtid i två veckor.
Under tiden ska jag äta massa piller. En blandning mellan Citodon, alvedon och ipren. Jag ska ta två citodon innan jag lägger mig. Blir det inte bättre inom en vecka ska jag tillbaka till läkaren och få en kortisonspruta i axeln, så jag hoppas fan att det blir bättre.

Ska kontakta en sjukgymnast också och sen börja träna. Läkaren tyckte att jag såg så tunn ut och med tanke på mitt arbete var det väldigt viktigt att jag tränar ordentligt. Så det är väl dax att ta tag i det här för en gångs skull.

Ett år har gått. Jag saknar dig så!

Det är helt ofattbart vad fort tiden går.

<3<3<3

Det här inlägget är riktat mot en speciell person. DO YOU GET THE POINT?!

Ge mig det jag vill ha! PLZ! <3

För några veckor sen var jag nere på stan och kollade på skor. Ett litet tidsfördriv jag har då och då. Hittade några riktigt STORA Converse som jag verkligen var tvungen att dela med mig av.

Den svart till vänster är min och den vita till höger är den gigantiska.

Förstår ni hur sjukt stora dom är?! Om jag hade så stora fötter skulle jag inte springa runt i ett par Converse, det är en sak som är säker. Kommer inte riktigt ihåg vilken storlek det var, men 44 kanske? Mina är det 36 på, även fast dom ser ut som om det skulle vara bebisskor i jämförelse med dom vita bjässarna.

Veckorna och dagarna går rätt fort. Det är riktigt skrämmade på ett sätt, men underbart skönt på ett annat.

• 11 dagar till jag ska på informationsdag på Högskolan i Skövde.
• 40 dagar till semester.
• 26 arbetspass, varav 9 kvällspass och en delad tur.
• 53 dagar till balen!
• 56 dagar till jag fyller 25.

Förhoppningsvis är det här jag kommer börja i höst!

Jag är inte som alla andra, men det kanske ni redan visste?

Det jag vill säga med det är att jag för några veckor sedan berättade för David att han hade 3 månaders öppet köp på mig. Alltså 3 månaders ångerrätt.

Idag har vi varit tillsammans i 3 månader, så jag skickade ett sms till honom.

C: Duu, din ångerrätt går ut idag ;p
D: Oj, då kanske man skulle haft en möjlighet att slututvärdera idag..
C: Ja kanske. Men jag kan förlänga tiden lite om du vill?
D: Na, klarar mig nog utan. Är fast nu, bara att ta det som en man.. ;)

Jag vet inte vem av oss som är mest konstig. Men i vilket fall som helst så är han hur bra som helst!

 

Jag lär mig aldrig. Jag sitter där, dag efter dag, och tar emot samma jävla skit hela tiden. Varför kan jag inte bara skaffa mig lite mod och säga ifrån?
Det har varit samma sak i 8 månader och jag har fortfarande inte gjort något åt det. Jag har försökt att inte visa att jag verkligen blir ledsen över den skit jag får kastad på mig. Men idag, då rann det över. Jag sa fortfarande inte ifrån, inte mer än jag brukar. Men idag tog det extra hårt. Det kan dels bero på att jag var trött, hungrig och mådde allmänt dåligt, men ändå..

"Det är alltid du. Det är bara du!" Jag vet att det inte är sant, men det tog hårt för det.
Jag är inte den som gråter över ingenting, men idag var det annorlunda. Jag blev så arg att jag började gråta, men det var inget jag visade för någon. Tänk att en människa kan göra livet så surt för så många.

Varje dag jag vet att jag måste träffa den personen mår jag dåligt. Hur glad jag än är, hur bra jag än mår, så kan den där människan få mig att sjunka ner på botten och må riktigt dåligt. Så ska det fan inte vara.

Det ska bli så fruktansvärt jävla skönt att förhoppningsvis komma härifrån snart. Då behöver jag inte må dåligt längre. Inte över det här iallafall.

Behöver jag säga mer?

Jag är fan livrädd.

Jag vill inte göra misstaget att grunda ett stort beslut på fel saker.

Kan någon bara berätta för mig hur jag ska göra?!
Ångesten är fan total!