★carroe★

Det har varit en riktigt bra helg. Ville verkligen inte att den skulle ta slut. Men det kommer fler dagar, som tur är.
Kommer somna med ett leende på läpparna. Det enda som saknas är att du ligger brevid och håller om mig.

That's it.

Det är INTE min dag idag.

• Internet har fuckat sig hela dagen. Jag blir så jävla förbannad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Som tur är, så har det funkat felfritt i en timme nu.
• Datorn lever sitt eget liv. Den gillar inte mig! Jag får sån stor lust att kasta ut den från balkongen, springa ner och hoppa på den tills den går i 1000000000 bitar!!
• Jag är hungrig, har riktigt kasst med mat hemma och jag VÄGRAR gå till affären då regnet verkligen ÖSER ner! Såna här tillfällen skulle det inte vara helt fel med körkort och bil! Eller känna någon som har en bil som kunde skjutsa mig. Men nej då. Jag bor i SKÖVDE! 40 jävla mil från varenda jävla människa!
• Jag har en fet jävla blåsa i käften som gör så jävla ont att jag inte kan varken äta eller dricka. Kan knappt gapa heller för den delen.
• Kursboken jag behöver till nästa kurs är slutsåld, men om den hade funnits så kostar den ändå över 500 jävla kronor.
• Telia har skickat en jävla räkning på 450 kronor för att jag har sagt upp mitt internet. Äckliga jävlar!
• Johanna fyller år idag och jag kan inte vara med och fira henne, eftersom jag bor i SKÖVDE!

Det enda som är lite bra med idag är att jag iallafall är ledig och att jag slipper gå ut i det här äckliga jävla vädret!

Skolan går riktigt bra just nu.
I lördags hade jag tenta i Introduktion i laborativt arbete. Det gick riktigt bra och jag vet att jag är godkänd på kursen, även fast vi inte fått resultatet än.

Idag redovisade jag igen. Har haft riktig jävla tur med redovisningarna. Har fått redovisa första tillfället varje gång, så jag har bara behövt förbereda mig för en redovisning i veckan, medans andra har varit tvungen att förbereda två, då de inte fick redovisa vid det första tillfället.
Så nu är det bara en redovisning kvar och jag hoppas den ska gå lika bra.

Har även skrivit klart rapporten till Studietekniken som ska vara inne senast nästa fredag. Tänker lämna in den nu på torsdag så att jag har det avklarat. Riktigt skönt att behöva oroa mig över det. Speciellt eftersom jag måste skriva en labbrapport nästa vecka.

Men jag trivs jättebra i skolan och i klassen. Har inte hunnit lärt känna alla, men det tar ju tid. Riktigt skönt att vi inte är så många i klassen också. 15-20 stycken.

Just nu är jag så sjukt jävla glad att jag inte är kvar på jobbet. För där får man inte ha ett privatliv och man får absolut inte säga vad man tycker och tänker, för då kan man få sparken. Helt jävla sinnessjukt.

Vad som än händer med skolan så ska jag INTE tillbaka till det där stället så länge HON är kvar. Inte en chans i helvetet. Jag vet att man inte får prata illa om sin chef, men det skiter jag fullständigt i just nu. För det finns ingen människa jag ogillar mer än just henne. Hon har, som ni kanske vet, varit på mig ända sedan jag började jobba där. Anledningen till det är att jag var sjuk de två första veckorna när jag skulle börja.
Men det är inte bara mig hon har varit på, det är de flesta.
Den där jävla människan ska fan inte vara chef, för hon har ingen som helst aning hur man beter sig. Vare sig som chef eller som människa. Hon är vidrig.

Jag är fruktansvärt jävla glad att jag är tjänstledig så jag slipper det där helvetet. Det är egentligen en underbar arbetsplats, men den där människan förgiftar stället. Jag hade ont i magen varje dag jag skulle till jobbet eftersom jag visste att jag skulle träffa henne.

Nej, jag är glad att jag är där jag är just nu. För dit vill jag som sagt inte igen.

Det har varit en riktigt bra helg, med tanke på omständigheterna. Egentligen har det inget med mig att göra personligen, men.. ja.. Iallafall. En riktigt bra helg.

Är bara så glad just nu. Mår riktigt bra också. Nöjd med situationen som den är.

Haft en del givande samtal, haft massa mysigt och bara varit konstiga.
Det är så skönt att jag kan vara mig själv, precis som jag vill, när jag är med dig.
Det bästa av allt är att du är precis lika konstig själv!

Jag har ju faktsikt färgat håret igen.. Tänkte bara kasta upp en bild.

Det är väldigt mörkt, om man jämför med mitt jätteblonda. Men jag tror jag trivs rätt bra med det.

Skolan går faktiskt bra. Kör tre kurser samtidigt, men det är inte länge till.

Ännu en redovisning gjord. Det gick bra även denna gång och jag är så sjukt glad för det. Är inte ens nervös när jag ska redovisa. Är stolt över mig själv. Det underlättar väldigt mycket att det är gruppredovisningar också, speciellt när jag än så länge har hamnat i väldigt bra grupper. Hoppas bara att dom två andra grupperna kommer bli lika bra.

Imorgon är det labb mellan 1115 - 2000. Vi ska göra någonting med DNA. Vi ska typ ta ett salivprov från oss själva, ta fram DNA och göra något med det. Vet inte exakt vad vi ska göra, men det är ju ungefär det jag vill jobba med, så det ska bli riktigt roligt.

På lördag har jag tenta i Introduktion till laborativt arbete. Det kommer inte vara några större problem eftersom jag har gjort det förut. Läsa ett häfta med labbsäkerhet är det enda jag behöver göra.

Hoppas på att träffa David i helgen. Det lät som att han kanske skulle komma hit på fredag, men det återstår att se. Han sa kanske, så då är det ett kanske :)

Idag när jag kom hem låg det ett stort grönt paket i brevlådan. Jag hade fått lite saker av mina vovvar som dom tyckte att jag behövde. Väldigt snälla mina vovvar <3
Rätt duktiga på att skriva också med tanke på att dom har tassar.

Idag var sista dagen för antibiotikakuren mot min UVI. Som tur var så behövde jag bara äta pillren i 5 dagar, istället för 10 dagar som jag alltid fått göra förut. Den enda problemet är att jag har varit så fruktansvärt illamående och inte haft någon aptit alls, så jag har knappt ätit på 5 dagar.
Idag när jag kom hem från skolan var jag svinhungrig, så jag lagade mat och när jag satte mig ner och började äta hann jag ta en tugga innan illamåendet kom tillbaka. Helt plötsligt var jag inte ens lite hugrig. Men jag tvingade i mig några tuggor och kastade sedan bort resten.

Jag vill verkligen äta, men jag kan inte. Och det är så jävla surt.
Jag hoppas verkligen att det är bättre imorgon, för annars kommer jag fan försvinna. Så blir det jämt när jag är sjuk. Jag tappar aptiten och går ner några kilo i vikt. Och på mig är 2-3 kilo väldigt mycket, eftersom jag verkligen måste kämpa med att gå upp i vikt. Det är nog tur att jag inte har några batterier i min våg, så att jag inte ser hur mycket jag har gått ner. För det vet jag har gjort. Jag vill bara inte veta hur mycket.

Men så fort aptiten kommer tillbaka ska jag köpa mig en fet pizza eller kebab och bara trycka i mig. Hellre är jag illamående på grund av att jag ätit för mycket än att jag är illamående för dom där jävla pillren jag brukar äta.

"Vi är inte lovad någon morgondag." Det var det någon som sa till mig igår.

Det är helt ofattbart hur något kan förändras så fort. Hur fort en människa bara kan försvinna.
Man åker iväg för att jobba, men kommer aldrig mer hem.
Man åker iväg för att handla, men kommer aldrig mer hem.
Man lägger sig och sover, men vaknar aldrig upp igen.

Livet kan förändras så fort. Vi är inte lovad någon morgondag.

Just nu önskar jag att jag kunde vara hemma. Hemma i Skutskär.
Jag vet inte vad jag skulle säga eller göra, för det är faktiskt så att inget jag säger eller gör, skulle förändra något. Men jag skulle vilja vara där. Bara vara där. Ifall att. Bara finnas till. Som ett stöd.

Jag vet hur det är att förlora någon man älskar. Det har jag varit med om alldeles för många gånger. Men jag kan inte riktigt sätta mig in i just den här situationen.
Det var alldeles för tidigt och jag lider och sörjer med de närstående.
Jag sörjer även själv, eftersom jag kände personen.

Han var en mycket bra människa. Han hade alltid ett leende på läpparna.
Jag gillade honom.

Med respekt för familj, släkt och vänner säger jag inget mer.
Det är några personer som står mig väldigt nära som har förlorat någon som står dem väldigt nära.
Det är dessa personer som jag skulle vilja finnas där för.
Men istället sitter jag i min lägenhet 40 mil bort och kan inte göra ett skit.
Jag skulle vilja krama om dem och bara visa att jag finns där och bryr mig.
Men jag kan inte.

Livet är så jävla orättvist.
Vi är inte lovad någon morgondag.

Har ÄNTLIGEN fått tillbaka mitt internet. Det har jag Dan att tacka för. En snubbe som jobbar på SHS (Studentnätet vid Högskolan Skövde). För tre dagar sen slutade det helt plötsligt att fungera och jag blev så jävla förbannad. Jag pillade med alla möjliga saker för att få det att fungera igen, men det vägrade.
Men så idag kom han hit, Dan alltså, och var här i typ en timme. Och till slut fick han det att fungera. Jag blev så glad att jag satt i soffan och hoppade som ett litet barn när han hade gått.
TACK TACK TACK TACK TACK :D

Såå, vad har då hänt sen sist?

Jo. Vi hade redovisning på biovetenskapliga fallstudierna. För första gången på länge grät jag INTE när jag redovisade :p Hade ju en förmåga att göra det när jag pluggade i Uppsala. Men den här gången gick det riktigt bra. Jag såg tillochmed fram emot det.
Det har jag nog David att tacka för. Han har plågat mig med högläsning på lite olika sätt. Så det känns inte så farligt längre. Eller det gjorde inte det då iallafall, hur det blir nästa gång får vi se då.

Vad mer?
Jag käkar penicillin igen. Den här gången är det för en äcklig UVI. Har haft det massor av gånger förut och det är ingen höjdare. Som tur är så var det ett tag sen sist, så det är skönt.
Men min kropp verkar inte gilla mig. Eller så gillar den bara penicillin och massa andra mediciner eftersom jag har varit sjuk en hel del det senaste året. Hade hoppats att det skulle sluta, men tydligen inte.

Det var nog allt.

Vi ligger på det kalla, hårda golvet.
Mitt huvud vilar på din högra axel,
samtidigt som du håller mig tätt intill dig.
Sakta för jag mina fingertoppar över din nakna överkropp.
Lätta smekningar.
Jag ser din bröstkorg höjas och sänkas för varje andetag du tar.
En rytmisk takt.
Jag lägger handen på ditt bröst.
Känner hjärtat slå.
Hårt.
Jag betraktar ditt perfekta ansikte.
Du smeker min arm med din varma hand.
Våra blickar möts.
Ett leende formas på dina läppar.
Du lyfter sakta ditt huvud och kysser mig ömt.
När våra läppar möts går det en stöt genom min kropp.
En känsla som jag inte kan förklara.
En känsla som bara du kan ge mig.
Just då, i den sekunden, är allt precis som jag vill att det alltid ska vara.

Dom ringde precis från radiotjänst eftersom jag nyligen har flyttat.
Samtalet löd ungefär såhär:

R: Hej. Jag ringer från radiotjänst. Jag ser att du precis har flyttat till kurortsvägen i Skövde. Men du betalar ingen tv-avgift. Har du någon tv?
C: Nej, det har jag inte.
R: Har du planer på att skaffa någon?
C: Nej, jag får inga pengar från CSN så det har jag inte råd med.
R: Kan du se tv på annat sätt? I datorn till exempel?
C: Nej, inte det heller.

Hittills var tanten rätt trevlig. Men efter mitt svar blev hon skitspydig.

R: Så om vi kommer och hälsar på hos dig, hittar vi ingen tv då?
C: NEJ! Det gör ni inte.
R: Okej. Tack hej.

Bara för att dom frågar flera gånger, tror dom verkligen att jag ska få dåligt samvete och ändra mitt svar?
"Oj, förlåt. Jag ljög. Ja, det är klart att jag har en tv. Skicka en räkning."
HA! Glöm det din dumma jävla kärring!