★carroe★

Svart/vit-randig Zebra. Bortsprungen vid Klappis i Öregrund någon gång det här dygnet.

Kan befinna sig var som helst.

Hittelön utlovas då Zebran har ett sentimentalt värde!
Hör av er om ni vet någonting!

Jag orkar inte skriva om allt vi gjort så därför får ni några fina citat och bilder!

-Tänk om du vill lägga en korv. Förstår du vad bra med en bajamaja.

-Ska du öppna dörren eller? Du kan ju inte låta porten hänga.

-Här är ett hakkors. Nej, det står hej.

-Akta dig, jag har druckit sprit.

Anonym: VAFAN VAR DET DÄR? VAR DET EN FLADDERMUS?
Jag: Nej, det var en fjäril.
Anonym: Jag hatar fjärilar.
En kvart senare.
Anonym: Den där jävla fjärilen!

-Det där molnet är här för att stanna det.

-Fan nu sabbade du min frisyr. Jag har jobbat på den hela dagen.

-Chilla för fan, den bits ju!

Skadat finger

Av någon anledning så försvinner människor ur mitt liv. Jag har några trpgna stackare som alltid finns där, men ibland känns det inte som att det räcker. Jag känner mig så fruktansvärt ensam och det mår jag dåligt över. Riktigt dåligt. Jag blir galen när jag är ensam.

Jag har aldrig haft många vänner och jag anser mig själv som för blyg för att försöka få nya. Iställer för att ta kontakt så väntar jag på att folk ska ta kontakt med mig och börja prata. Det är väldigt sällan jag gör det själv. Det känns som att jag tränger mig på.
Jag älskar att umgås med folk och jag är ganska social när jag umgås med folk jag känner. Men när det är nya människor vet jag inte vad jag ska säga eller hur jag ska vara. Jag känner mig obekväm helt enkelt.

Flera av de människor jag umgås med betraktar jag som vänner, även fast jag inte vet om de ser mig som deras vän. Det flesta av mina vänner har jag träffat genom min bror och det känns egentligen inte så bra. Det känns som att jag "tar" hans vänner istället för att skaffa egna på annat håll. Jag vill kunna göra det, men det är inte alltid så lätt.

Vissa av "mina vänner" har jag inte samma kontakt med idag som jag hade för bara några veckor sedan. Jag vet helt ärligt inte vad som hände, när det hände eller hur det hände. Men det jag vet är att jag saknar mina vänner. Jag saknar att höra av dem, jag saknar att prata med dem och jag saknar att umgås med dem.
Sen finns det de vänner som jag inte pratat med på flera år, men fortfarande betraktar som vänner. Jag saknar dem lika mycket.

Jag förstår inte var det är jag hela tiden för fel för att folk inte vill umgås med mig.
Det skulle vara så mycket lättare om de bara kunde berätta för mig så att jag förstår.

För er som inte ser vad det står: Det är en tröja med fram och baksida.

NO SHIT! Får jag verkligen en fram OCH baksida på tröjan om jag köper den?
Då slår jag till, DIREKT!

Nu är det gjort. Nu finns han inte mer, min bästa vän.

Mamma kom och hämtade mig och vi åkte ner till veterinären. Timmy låg i bagageluckan som han brukar. När vi kom fram så öppnade vi till honom och försökte få honom att hoppa ut, men han orkade inte. Han bara låg där och tittade på oss. Jag hade en liten bit tôrkött med mig som han fick smaka för det älskade han, men det var knappt så han orkade tugga i sig den lilla biten.

Han andades så tungt och var så svag att han inte ens orkade gå, så mamma var tvungen att bära in honom. Först tänkte dom ge oss samma rum som vi var i för nästan exakt en månad sen, men det ville vi inte så vi fick ett annat rum. Veterinären kom och lyssnade på hjärta och lungor, kände på honom och grejer. Han trodde att Timmy fått lungödem, för han hörde knappt hjärtljudet eftersom det lät så illa från lungorna. Han sa att det inte var annat att göra än att ta bort honom. Det var bäst för honom.

Så jag ringde till Owe, som sagt att han skulle åka ifrån jobbet om det var så att Timmy skulle avlivas. Så han kom dit och Timmy blev jätteglad av att se honom. Han viftade på svansen och pussade Owe. Sedan kom veterinären in och pratade lite, sedan rakade dom tassen, stoppade i kanylen och började ge honom sprutorna. Den här gången var jag inte ensam, utan både mamma och Owe var med mig inne hos Timmy. Så han hade det bra och var omgiven av folk han älskade och som älskade honom.
Allt gick fort och han var jättelugn. Men fyfan vad jobbigt det var. Jag har gråtit nästan konstant sedan klockan 9 imorse när mamma ringde mig.

Han var verkligen världens bästa hund. Världens snällaste, men även världens suraste hund. Han var för smart för sitt eget bästa. Han höll sig mest för sig själv för han var ingen sån där hund som ville gosa. Men familjen var såklart speciell. Han var väldigt kräsen när det gäller mat också, det var inte allt som dög åt honom inte. Han skulle bara ha det bästa.
Han älskade att bada ute, åka bil och leka med pinnar och bollar. Men mest av allt älskade han att ligga ute på gräsmattan uppe i Bäcken. Det är där under hans träd som vi ska begrava honom sen, hans aska. Då kommer han trivas.

Igår fick han även bada i havet. Tur att han orkade. Han simmade efter pinnar och var lycklig, även om han inte var lika pigg som han var när han var ung. För han skulle faktiskt fylla 15 i år.

Jag vet att han har det bra nu, han slipper lida och ha ont. Men det bästa av allt är att han och Kate är tillsammans nu. Då kan dom leka och må bra tillsammans.

Jag kommer aldrig glömma honom. Han kommer alltid finnas inom mig. Jag kommer för alltid att älska och sakna honom, min bästa vän <3

Jag klarar snart inte mer. Helt seriöst.

Det finns en gräns för hur mycket en människa klarar av. Min gräns är nådd.
Mer än såhär orkar inte jag. På riktigt.

Det här gör så fruktansvärt ont i mig. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Hur fan ska jag klara det här?

Min bästaste vän som jag har haft i över 14 ska försvinna från mig.
HUR ska jag klara det? Det finns inte en chans i världen.
Jag vill inte mer nu! Det här är fan inte okej. Jag har gråtit i fan 45 minuter nu och då har vi inte ens fått en tid än. Tårarna bara rinner och rinner. Det finns inget stopp.
Hur ska jag klara mig utan min bästa vän som vet alla mina djupaste hemligheter?
Som känner när jag är ledsen när jag inte ens vet det själv?
Som har stöttat mig genom allt svårt jag varit med om?
Som varit där och torkat bort mina tårar när jag gråtit. Iofs har det blivit ännu mer blött eftersom han slickat bort dom, men tårarna försvann iaf :)
Som aldrig har lämnat min sida hur hemsk jag än har varit.
Han har aldrig svikit mig, aldrig någonsin. Det har varit han och jag mot världen vissa dagar.

Jag kommer sakna dig så otroligt mycket. Jag vet inte vad jag ska göra utan dig!
Du har funnits med i mer än halva mitt liv. Hur är man stark nog att förlora en sån vän?
Du är min bästa vän och jag älskar dig mest av allt!

Emilia kikade förbi en sväng och vi bestämde oss för att gå och käka pizza. Jag tog, som vanligt, en liten vesuvio och Emilia tog en inbakad Gudfader.

Vi satte oss vid ett bord utanför pizzerian och käkade. Ute på gatan sprang det runt en söt liten hungrig mås som ville smaka. Och Emilia, som den djurvän hon är, började kasta räkor till måsen och den blev jätteglad och åt som att den aldrig sett mat förr.

Efter en stund och kanske 10 räkor senare hör vi att det kommer massa andra måsar. Våran lilla vän blir arg och burrar ihop sig och skriker till dom andra måsarna att dom ska dra, för det är faktiskt hans (?) mat!


Medans jag knäpper kort på måsen så får Emilia för sig att kasta en till räka så att måsen ska bli glad igen. Men eftersom Emilia inte är världens bästa räk-kastare så träffar hon parasollet som är ovanför bordet och räkan ramlar ner i nacken på mig.
Jag blev verkligen livrädd för jag satt med ryggen emot och var helt säker på att det var en annan hungrig mås som bajsade på mig. Jag flyger upp och både jag och Emilia börjar skratta som två idioter.
Det var verkligen hysteriskt roligt.

Folk i min närhet, flera stycken, som jag verkligen bryr mig om på ett eller annat sätt gör så sjukt dumma saker. Saker som inte bara skadar dom själva utan oss som bryr sig också.

När någon jag bryr mig om mår dåligt så mår jag också dåligt, om någon är ledsen är jag ledsen om någon är glad är jag glad. Jag gör detta tillsammans med dom.
Men om någon gör något dumt eller är på väg att göra något dumt så betyder inte det att jag gör samma sak, utan jag gör allt i min makt för att försöka stoppa det. Det spelar ingen roll om jag har känt personen hela mitt liv, en vecka eller en timme, jag gör vad jag kan för att stoppa det.

Det är inte alltid personen i fråga vill ha min hjälp. Kanske inte just då eller kanske någonsin, men jag berättar för dom att jag kommer alltid finnas där OM dom skulle vilja prata eller OM dom vill ha min hjälp.
Jag finns ALLTID där, vad det än är.

Flera gånger har jag gjort saker som jag ångrat. Det värsta med det är att de inte går att få det ogjort.
Men om man ångrar att man INTE gjort något, så känns det lika illa.
Jag har lovat mig själv att våga ta risker, men jag vill inte riskera andra människors välmående eller vad fan man ska kalla det. Jag vill inte att andra människor ska råka illa ut eller må dåligt på grund av något som jag har gjort. Om jag mår dåligt är en sak, men andra ska inte drabbas.

Just nu ångrar jag att jag inte gjorde just den där grejen. Men OM jag hade gjort det så hade jag ångrat det med. Men vad är egentligen värst?
Att göra något och sedan ångra det?
Eller att ångra något man inte gjort fast man vet att man får ångra det senare?
Jag kan inte riktigt bestämma mig.

På studentfirande.

Polisen: Ska du ha lite champagne?
Gäst: Nej, jag kör jag.
Polisen: Det här kan du köra på.

Det kanske ska tilläggas att det bara var ett litet glas champagne, men det var fortfarande alkohol. Vi hade roligt åt det ett bra tag in på kvällen.

Jag och en vän pratar om vad vi ska göra idag..

Jag: Jag funderar på att fylla på förrådet ifall det blir nå impuls.
Anonym: Skulle inte Marcus ha "fest" idag?
Jag: Nej det tror jag inte. Inte vad jag vet. Eller vadå?
Anonym: Ja Tim skrev något om det på fejjan.
Jag: Jaha, du menar hans status?
Anonym: Ja :p är inte mp Marcus? :p
Jag: mp är mobiltelefon på MSN.
Anonym: Haha xD xD

Statusen i fråga var:

Nej, nu ska man ta och göra sig i ordning. Och ikväll blir det förmodligen Fest! (mp)

I'm sooo sorry. Men jag var tvungen xD

Vi är ute på motorvägen och åker, på väg hem från Järbo.
Längre fram kommer det en bro.

U: Vilken lång lastbil!
Alla andra: Det är ett tåg!

Shit vad vi skrattad!

Sista (ordinarie) tentan är över. Big fail som vanligt, då jag sket i att plugga. Jag har inte ens ansträngt mig lite och det har jag inte ett dugg dåligt samvete över. Inte ens lite faktiskt.

Sista dagen i Uppsala också, om man inte räknar med omtentorna som jag ska försöka mig på i augusti. Men det gör jag inte.

I höst vet jag inte riktigt vad som händer. Jag hoppas att jag kommer in på sjuksköterska i Gävle, annars för jag jobba någonstans. Vart vet jag inte riktigt. Jag skulle kunna skrubba toalettere med en tandborste om det skulle vara så, bara jag slipper biomedicin.

Nu ska jag passa på att njuta mina lediga veckor innan jag börjar jobba. Det ska bli nice att kunna göra VAD JAG VILL NÄR JAG VILL. Vem jag ska göra det med är en annan sak, då dom flesta har jobb. Men inte Emilia. Jag ska umgås med Emilia. Stackarn kommer förmodligen vara så less på mig innan den här sommaren är slut, men det gör inget :p

Jag kommer sakna klassen, eller en del personer i klassen. Har ju fått en del vänner här och det svider när jag tänker på att jag kanske inte kommer att träffa dom mer. Det gör lite ont i mitt hjärta.
Men just nu känns det här som att det är rätt beslut. Jag mår inte bra av att gå här och då går allt bara åt helvete. Hade det varit en annan tidpunkt i mitt liv, när allt inte var åt helvete, så hade jag kunnat kämpa vidare och förmodligen gillat det, men inte nu. Nu är helt fel. Men det finns inget som säger att jag inte kommer tillbaka om något år. Det är sånt som visar sig. Men just nu VET jag att jag gör rätt i att sluta.

För någon vecka sedan var jag till läkaren eftersom jag inte mår så jävla bra. Han gjorde världens mest grundliga undersökning och tog jag vet inte hur många prover på mig.
Idag var jag dit igen, på återbesök. Och jag är frisk, fysiskt. Alla provresultat var så gott som perfekta. Alla värden låg som dom skulle. Hans enda rekommendation var att jag skulle börja träna och att jag BARA ska göra saker som jag blir glad av.
Träna ska jag börja göra, eller iallafall börja röra på mig
Saker som jag mår bra av gör jag, men det finns alltid plats för mer roligt i mitt liv.

Så fort skolan är över så ska jag koncentrera mig på mig själv och att må bra. Iofs gör jag det nu också, eller jag försöker. Men skolan finns där i bakhuvudet och trycker och stör lite.
Men jag ska försöka njuta av sommaren så gott jag kan och umgås med folk som jag mår bra av att umgås med och som gör mig glad. Det lär inte bli några problem alls eftersom det är precis det jag gör nu.

Det skulle ändå vara ganska skönt att prata med någon, eftersom det förmodligen är där problemet ligger. Jaghar inte pratat med någon ännu, men jag mår redan nu bättre. Allt det är tack vare mina vänner. Jag känner mig inte lika ensam som jag gjorde för några månader sedan. Visst kan jag känna mig ensam nu med, men inte på samma sätt som jag gjorde förut.

Jag ÄR frisk, men jag mår inte bra till 100%