★carroe★

Av någon anledning så försvinner människor ur mitt liv. Jag har några trpgna stackare som alltid finns där, men ibland känns det inte som att det räcker. Jag känner mig så fruktansvärt ensam och det mår jag dåligt över. Riktigt dåligt. Jag blir galen när jag är ensam.

Jag har aldrig haft många vänner och jag anser mig själv som för blyg för att försöka få nya. Iställer för att ta kontakt så väntar jag på att folk ska ta kontakt med mig och börja prata. Det är väldigt sällan jag gör det själv. Det känns som att jag tränger mig på.
Jag älskar att umgås med folk och jag är ganska social när jag umgås med folk jag känner. Men när det är nya människor vet jag inte vad jag ska säga eller hur jag ska vara. Jag känner mig obekväm helt enkelt.

Flera av de människor jag umgås med betraktar jag som vänner, även fast jag inte vet om de ser mig som deras vän. Det flesta av mina vänner har jag träffat genom min bror och det känns egentligen inte så bra. Det känns som att jag "tar" hans vänner istället för att skaffa egna på annat håll. Jag vill kunna göra det, men det är inte alltid så lätt.

Vissa av "mina vänner" har jag inte samma kontakt med idag som jag hade för bara några veckor sedan. Jag vet helt ärligt inte vad som hände, när det hände eller hur det hände. Men det jag vet är att jag saknar mina vänner. Jag saknar att höra av dem, jag saknar att prata med dem och jag saknar att umgås med dem.
Sen finns det de vänner som jag inte pratat med på flera år, men fortfarande betraktar som vänner. Jag saknar dem lika mycket.

Jag förstår inte var det är jag hela tiden för fel för att folk inte vill umgås med mig.
Det skulle vara så mycket lättare om de bara kunde berätta för mig så att jag förstår.