★carroe★

Igår var en dålig dag! Men för att ni ska förstå varför så måste jag berätta bakgrunden till det hela.

I torsdags satt jag, Emilia och Tjoppa hemma hos Emilia. Vi blev hungriga så jag och Emilia åkte in till donken och käkade, medans Tjoppa åkte hem. Väl på donken fick vi för oss att vi skulle gå till Old Saints och ta en cola innan vi skulle hem till mig och lägga oss. Så vi begav oss till Saintan och det var en dååålig idé! Men det var trevligt ändå. Kollade lite hockey o pratade med Simon och gänget.
Väl hemma skulle jag försöka sova eftersom jag skulle upp klockan 6 och iväg till jobbet. Hade sjukt svårt att somna och jag fick bara 4 timmars sömn för att sedan åka iväg och jobba 8.5 timmar.

Hem från jobbet, duschade och åkte sen till Valbo med Emilia. Där bestämde vi oss för att vi skulle äta på Mezopotamya senare på kvällen eftersom vi båda var utsvultna. Vi kom dit strax före 8, fick vårat bord, beställde mat och fick vänta 70 minuter. 70! Det är inte okej om man håller på att svälta ihjäl! Men när vi väl fick maten var det värt dom där 70 minutrarna.
När vi satt och åt bestämde vi oss för att gå till Old Saints och ta en drink/öl och umgås med lite folk. Så vi gick hem, fixade oss och sen gick vi ner på stan. Träffade massa folk vi kände och hade riktigt trevligt. Jag gick hem lite tidigare än dom andra eftersom jag skulle upp och jobba. Somnade inte förens 3 och klev upp klockan 6 igen. Alltså sov jag bara 3 timmar. Iväg och jobba först 7-11, sen ner på stan med Emilia och jobb igen 16-21.

När jag slutade skyndade jag mig hem för att duscha och göra mig i ordning för Old Saints för tredje dagen i rad. Johanna skulle firas eftersom hon fyllt 20. Kunde inte komma på festen eftersom jag jobbade, men jag slöt upp med dom på stan och följde med dom till Saintan. Det var det minsta jag kunde göra. Satt där och tog en blå drink, hade riktigt trevligt och umgicks med kanonmänniskor. Gick hem så jag var hemma innan 2, gjorde klart allt inför morgondagen och la mig för att sova. Klockan stog på 06.00 eftersom jag skulle upp och jobba ännu en dag.

MEN, det är nu det hela börjar. Jag vaknade inte klockan 6 som jag skulle, jag vaknade 07.05. Flyger upp ur sängen i panik, ser att mobilen ligger på golvet UTAN BATTERI! HELVETES JÄVLA SKIT! Jag trycker i batteriet i mobilen, startar den och springer runt som en yr jävla höna alldeles förvirrad. Klär på mig och ringer jobbet samtidigt. Eftersom det var söndag så gå bussarna en gång i halvtimmen och jag hade precis missat den, så jag frågar om det är någon på jobbet som har bil som kan komma och hämta mig. Som tur är så är det en av tjejerna som hade bil som kom och hämtade mig. Jag springer till bilen och tackar henne tusen gånger. Hon kom inte bara och hämtade mig, utan hon hade mitt schema för dagen med sig, alla nycklar jag behövde och en jobbtelefon. Hon räddade verkligen min dag. Utan henne hade hela dagen varit sabbad!
Det är tur att jag jobbar med underbart snälla människor som ställer upp på sina arbetskamrater, även fast jag knappt känner dom.

Jag jobbade på till klockan 16, åkte hem, åt mat, la mig på soffan en sväng för att kolla på Bones men somnade när klockan var cirka 18.30 och sov till 10.30 dagen efter, med några undantag när mobilen ringde två gåner och när jag vaknade på soffan 2.30 på natten när jag gick till sängen.

Efter att ha sovit 11 timmar på 3 dygn så var det skönt att sova nästan 16 timmar.

Jag har märkt att det är väldigt lätt för folk att prata med mig. Det har hänt flera gånger att folk jag knappt känner öppnat sig och berättar väldigt privata saker för mig. Det är saker som man egentligen inte berättar för någon som man inte känner.

Jag har absolut ingenting emot det, utan jag blir bara förvånad. Det gör en del av dom själva också. Dom kommer på sig efter en stund och säger "Jag vet inte ens varför jag berättar det här för dig."

Men det känns bra, att folk litar på mig även fast dom inte känner mig. Och det kan dom verkligen göra, för jag är inte den som springer omkring och snackar. Det som sägs berättar jag inte ens för Emilia och jag berättar ALLT för henne. Allt förutom såna saker.

Det som jag inte förstår är vad folk ser hos mig som gör att dom känner sig säkra och känner att dom verkligen kan lita på mig. Jag kanske aldrig får reda på vad det är och då är det så. Jag mår iallafall inte dåligt av att inte veta.

Har jag någon gång sagt att jag älskar folk?
Den här snubben ville ha mig som vän på facebook.
Eftersom jag inte vet vem han är så skrev jag och frågade.



Sånt här kan göra min dag.

Simon sitter och dricker cider och Dennis påpekar det.

S: Jag gillar sötsaker.
C: Då gillar du ju mig.
S: Men du är ju besk!

Alltid lika trevligt sällskap xD

Nu är jag arg! Riktigt förbannad!

Man gör bara inte såhär. Först lova en sak och sen bara ignorera det OCH mig. Det är så jävla fittigt så det finns inte. Jag blir riktigt galen. Det är inte första gången det händer heller och det gör saken ännu värre! Nu vet jag att det inte går att lita på dig!

Om du inte vill hänga med så säg nej istället! Jag kan faktiskt ta ett nej. Hellre att du säger nej än att behandla mig såhär. Det går jag fan inte med på!

Nu har jag fått tillbaka rösten nästan helt, men jag hostar fortfarande som en tok. Så envis som jag är så åkte jag och jobbade idag. Det var väl inte mitt smartaste drag känner jag nu.

Jag har så in i helvete ont i höger öra, i hela käken på höger sida och ont i halsen när jag sväljer. Berättade för mamma om mina symtom och hon sa att jag till 90% säkerhet har fått spottkörtelinflammation.  När fan ska skiten ge sig? Kan jag inte få bli frisk snart? Har fan varit sjuk i 2 veckor nu och jag orkar inte mer. Jag vill inte vara sjuk. Jag vill inte ligga hemma och må dåligt som ett as hela tiden.

Jag kan inte ens äta för det gör så sjukt ont när jag öppnar munnen bara lite och det gör så jävla mycket ondare när jag försöker tugga. Imorgon ska jag ringa till doktorn igen och hoppas på att få en tid så jag kan åka dit och få en jävla mirakelkur och bli frisk. Helst för två veckor sedan.

Men hur ont jag än har och hur dåligt jag än mår så ska jag äta tacos på torsdag och jag SKA ut på fredag. Så är det bara. Tur det medföljer sugrör i dom blå drinkarna, så jag slipper gapa allt för mycket!

Det här är helt sjukt. Satt just och kollade i min kalender och räknade ut att av dom senaste 27 veckorna har jag varit ut och druckit minst en dag i 25 av dom 27 veckorna. Oftast har det blivit 2 dagar i veckan. Nu har jag varit ut 12 veckor i rad och jag vet att det kommer bli minst 3 veckor till.

Det låter jävligt mycket och jag kan väl inte förneka att det är mycket heller, för det är det. Men jag älskar att vara ute och träffa folk och jag behöver inte supa mig aspackad för att ha roligt. Jag kan ha roligt när jag är nykter också.

Under den här tiden har jag lärt känna så sjukt mycket roliga och underbara människor, det är det som är det bästa med det här. Att lära känna nytt folk.

Igår var första lördagen på jag vet inte hur länge som jag inte var ut. Det känns lite konstigt eftersom jag älskar att vara ute och träffa folk. Jag behöver inte supa och vara packad för att jag ska ha roligt, det är det sociala som jag vill åt, för det mesta.

Men visst var det skönt med en relativt lugn hemmakväll med min bästa Emilia. Vi kollade på film och käkade godis och chips. Vi pratade gamla minnen och bara umgicks. Jättemysigt <3

Nästa helg däremot ska min Jenny komma hit och då ska vi ut. Det ska bli riktigt roligt. Ser verkligen fram emot det! Vart vi ska, vad vi ska göra och vilka vi ska ut med återstår att se, men det blir nog hur bra som helst. <3

Just nu har jag ont i hjärtat och ont i magen. Det är inte alls för något som har hänt mig personligen, utan det är för att mina 2 bästa vänner mår dåligt.

När mina vänner mår dåligt så mår jag dåligt. Det gör så fruktansvärt ont att se människor som jag älskar må dåligt på det här viset. Jag önskar av hela mitt hjärta att det fanns något jag kunde göra så att dom mår bra och slipper känna den smärta dom känner. Jag önskar att jag kunde få allt ont att försvinna.

Men när man mår som dom mår, så finns det inget någon kan göra eller säga för att dom ska sluta ha ont och för att dom ska sluta vara ledsna och bli glada igen. Jag vill att dom ska må bra. Det gör så ont i mig när jag känner att jag inte räcker till. Visst finns jag där för dom dygnet runt och dom kan komma till mig när som helst. Men det är inte alltid jag vet vad jag ska säga. Ibland finns det inte ens något att säga. Det enda jag kan göra är att lyssna och försöka förstå. Jag kan förhoppningsvis göra någon nytta och kanske tillochmed få dom på andra tankar för en minut. Men det hjälper inte i längden.

Jag vill bara vara där och hålla om dom och ta bort allt det onda. Jag önskar att det fanns något.

Tim ringer mig.

C: Hej APU!
T: Hej vem är det.
C: Caroline.
T:  Vart är ni? Jag är utanför Marcus nu, men det är svart.
C: Dom kommer snart.
T: Men han svarar inte när jag ringer.
C: Dom fick för 2 minuter sen så stanna där utanför så kommer dom snart.
T: Nej, dom är kvar där.
C: Nej, dom gick nyss, så dom kommer snart.
T: Antingen är han inte hemma eller så är det jävligt mycket negrer där för det är alldeles svart och jag ser inte in.

Ibland älskar jag Tim xD

Det lät ungefär såhär:

T: Ibland skulle jag vilja leva som The Jetsons. Då är det bara att trycka på en knapp så är man på toa.

Förra lördagen sitter jag, Emilia och Johanna på Old Saints.
Jag och Emilia dricker inte direkt någonting eftersom vi mår ganska kasst. Jag hämtat glas efter glas med vatten, med isbitar i såklart. Emilia och Johanna har en ölkanna som dom skulle dela på men det blev mest Johanna som drack.

Efter en stund delar Johanna upp det sista i ölkannan till våra tre glas. Varför vet jag inte riktigt eftersom Emilias första öl bara var halvdrucken och jag inte ens dricker öl. Men hon delade upp det.

J: Shit vad ni dricker. Ölen är redan slut!

Jag knuffar över mitt glas till henne så att hon kan dricka upp ölen som jag har i mitt glas. Jag har inte ens tagit en klunk. Hon häller över ölen som hon har i sitt glas, till mitt glas och tänker sedan dricka. Men i samma sekund så ångrar hon sig, så hon häller över all öl till sitt glas igen. Då tar hon en klunk, tar Emilias ölglas och spottar ut klunken hon just tog.

(jag tror konversationen löd ungefär såhär)

J: DET ÄR KLUMPAR I ÖLEN! Fan vilken dålig öl!
C: Det är is.
J: Varför har dom is i öl?
E: Det är Carolines vattenglas och hon hade is i sitt vatten.

Det var sjukt roligt att se när hon hittar "klumpar" i ölen.

Dom som känner mig vet hur mycket jag kämpar med att gå upp i vikt. Jag gör allt jag kan för att gå upp några kilo. För ungefär en månad sen lönade sig allt slit och jag hade gått upp nästan 3 kilo, så jag vägde då 44.8. Nu när jag har varit sjuk har jag knappt kunnat äta eftersom jag har så fruktansvärt ont i halsen så jag fick för mig att väga mig imorse och då stod vågen på 42.2. Alltså har jag gått ner 2.6 kg på ungefär 1½ vecka. Tror ni jag blev dåligt less. Dom där ynka kilona har jag kämpat att gå upp sen jag var 20. I 4 jävla år, sen bara försvinner dom. Det är nästan så att jag måste lägga mig ner och gråta en skvätt.

Jag har alltid varit underviktig och har alltid kämpat med min vikt. När jag var 7 år vägde jag 16 kilo. Dom tänkte lägga in mig på sjukhus eftersom jag vägde så lite. Med tiden gick jag upp i vikt, men låg alltid under den "normala" kurvan. När jag var 13 vägde jag ungefär 35 kg och när jag flyttade hemifrån (samma år som jag skulle fylla 20) vägde jag 37 kg. Jag hade alltså bara gått upp 2 kg på ungefär 7 år.

Efter att ha bott själv ett tag lyckades jag gå upp lite så jag vägde mellan 41 - 42 kg. Nu, nästan 5 år senare så lyckades jag gå upp i vikt, men tappade den lika fort. Jag har provat med allt jag kan komma på och nu är jag bara fruktansvärt less.

Vissa människor förstår inte hur man kan må dåligt över att inte kunna gå upp i vikt, men det gör jag verkligen. När folk säger till mig "shit vad du är smal" så gör det ont. Jag VILL INTE vara såhär smal. Jag vill inte inte kunna gå upp i vikt. Jag vill inte få frågan om jag har anorexi eller bullimi. JAG VILL GÅ UPP I VIKT.

Visst är jag glald att jag inte är överviktig, men det är ett lika stort helvete att vara underviktig. Jag hittar knappt kläder som passar. Vi ska inte tala om när jag ska köpa jeans. Antingen blir det på barnavdelningen eller så blir det ett par svindyra diesel från Carlings, för det är bara dom som passar.

Om jag hade fått en krona varje gång någon sagt att jag kan få några kilo av dom så hade jag varit rik idag!

Det händer inte mycket här inte. Jag håller på att bli galen. Sjukt jävla rastlös är vad jag är.
Har varit hos mamma sedan i måndags, visst gillar jag att vara här, men när man är sjuk och inte kan göra något så är det inte lika roligt. Det enda jag gör är att sova och sitta i soffan och glo på tv eller sitter med datorn.

Inte så kul att umgås med folk heller när man knappt kan prata. Det gör så fruktansvärt ont i halsen.

Hostmedicinen jag fick jag skrotat. Visst hjälpte den mot hostan och mot det halsonda, men det är inte ens lite värt det när jag blir illamående och kräks av den. Då har jag hellre världens hosta och ont i halsen.

Imorgon ska jag nog leka med mig Jenny. Jag saknar den människan så fruktansvärt mycket. När jag gick kvar i Uppsala träffades vi så gott som varje dag, men nu blir det långt mellan gångerna. Vi bor cirka 45 minuter ifrån varandra med tåg, hon går i skolan och jag jobbar. Det är svårt att få tid över till varandra då. Men vi är fortfarande bästa vänner, iallafall enligt mig. Det ska bli underbart roligt att träffa henne igen <3

Jag såg nu att jag MÅSTE till Carlings imorgon också. 20% på det mesta, bland annat på mitt favvomärke där. Fynda it is!

Igår när jag var till doktorn kom jag att tänka på en sak.
Jag fick först träffa en akutsjuksköterska som hon kallades. När hon ropade upp mitt namn så gick jag fram och vi skakade hand. Om man nu kan kalla det där att skaka, för hon tog typ bara tag i 2 av mina fingrar och löft dom en gång. Kallas det där att skaka hand?


Nu till det jag skulle komma fram till.
Jag verkligen HATAR när folk inte skakar hand ordentligt. Hellre en som nästan gör så att handen dör av blodförlust och sedan ramlar av än någon som knappt petar på en.

När man träffar en människa för första gången så brukar man skaka hand med varandra, men man vet aldrig vad man ska förvänta sig. Antingen känns det som en skinnbit utan ben, ett normalt hansslag eller så känns det som att handen ska ramla av.

Den slappa skinnbiten går iallafall bort enligt mig, för jag blir lite rädd. En död fisk skulle göra det bättre. Varför kan inte folk bara lära sig att skaka hand ordentligt?

Häromdagen hittade jag det här i mitt trapphus, så om det är någon som är sugen på banan så kan jag hämta dom och komma med dom.
Som ni ser så är dom lite bruna, men dom går nog att äta ändå.

Var till läkaren idag, vilket resulterade i att jag blev sjukskriven hela veckan.
Har tydligen Viros. Vad det är exakt har jag ingen aning om, det enda jag vet är att det är en virussjukdom. Har även måttlig luftrörskatarr också, tror jag. Förstår inte riktigt alla konstia ord dom skriver. Katarr i halsen har jag iallafall, så mycket vet jag.

Jag var hemma nästan hela förra veckan och höll på att gå under. Nu ska jag vara hemma en vecka till! Hur fan ska jag palla det? Jag kommer ju avlida av tristess.

Inte nog med att jag kommer ha sjukt jävla tråkigt, jag kommer förlora grymt mycket pengar på att gå hemma också. Fuck fuck fuck, jävla skit vad less jag blir!

Jag är sällan rädd, men just nu är jag det. Jag sitter här med min svullna hals och kan knappt andas. Jag vågar inte sova eftersom jag tror att jag ska vakna upp och inte kunna andas alls. Då sitter jag hellre vaken hela natten, för då skulle jag känna om jag vart mer svullen eller om det blev svårare att andas.

Tidigare har det bara gjort ont när jag svalt något, men nu gör det ont HELA TIDEN. Riktigt ont. Det liksom hugger i halsen, precis som att någon slår mig på struphuvudet. Det gör det verkligen jättesvårt att andas och jag får panik och börjar gråta. Vet inte hur många gånger det hänt ikväll.

Prata kan jag inte heller göra. Jag har absolut noll röst kvar och det gör inte saken bättre.

Sen har vi den där jävla hostan som kom idag. Varje host är som ett knivhugg i halsen och det känns som att jag ska tuppa av vilken sekund som helst.

Fyfan vad jag inte vill vara med om det här igen. Jag har hellre hosta och feber och är sängliggandes i flera veckor som jag brukar vara, än att ha såhär.

Nu har jag varit sjuk i en vecka, sängliggandes flera dagar. Men har mått lite bättre i helgen, förutom att jag inte hade någon röst när jag vaknade upp igår. Jag har varit överlycklig för att jag har sluppit den där jävla hostan som jag råkat ut för dom senaste gångerna när jag varit ordentligt sjuk.

Men nu imorse när jag vaknade, vad tror ni är det första jag gör? JO, jag hostar tills jag inte kan andas längre. Jag hostar och hostar och det tar aldrig slut. Det gäller att jag hostar rakt den här gången, för jag vill inte ha snea magmuskler igen, det är inte så jävla vackert xD

Men jag blir så arg, för jag vill verkligen jobba! Jag har redan varit hemma från jobbet i två dagar och när jag hostar så blir det garanterat mer. Sist jag hade hosta tror jag att jag var sängliggandes i närmare två veckor. Det lockar mig inte alls just nu. Jag vill inte vara hemma från jobbet.

Jag får väl kurera mig idag och hoppas på att det gått över tills ikväll, men med feber o allt så tror jag inte så jävla mycket på det.

Idag fyller världens bästa lillebror år. Eller rättare sagt en av världens bästa människor.
21 hela år. Fyfan vad gammal jag känner mig, men vad gör det.

Han är, även om han inte tycker det, en av mina bästa vänner. Visst har vi våra bråk, men det löser sig alltid och tur är väl det. För jag skulle inte klara mig utan min lillebror. Jag vet att jag alltid kan lita på honom och han kan alltid lita på mig. Vi står bakom, eller framför om det så behövs, varandra i vått och torrt och skyddar varandra. Det är det syskon är där för, även om många inte har det så.

Jag är glad att jag har min lillebror och jag skulle aldrig någonsin byta ut honom mot någon eller något annat, inte ens när han är världens största svin. Vilket inte händer allt för ofta som tur är :p

Jag älskar dig massvis och det kommer jag alltid göra. Du är en av dom som ligger närmast mitt hjärta <3

Jag har precis haft besök av mamma, Tommy och hundarna. Dom kom förbi med glass, chokladsås OCH godis. Jag är ganska lycklig just nu <3

När dom kom innanför dörren var hundarna galna som vanligt, jag har fullt av rivsår på hela kroppen och är täckt av hundslem. Men vad gör väl det när det är mina älsklingar som gjort det.

Vovvarna fick sig lite vatten om dom skulle vara törstiga och det tog inte många minuter innan Tiffy, den yngsta av hundarna, välter hela byttan med vatten. Så det vart en del vatten i köket och det var bara att sätta sig ner och torka upp det.

Efter att glassen är uppäten och hundarna fått smaka så sitter vi och pratar lite och VIPS. Då sätter sig Tiffy och kissar, PÅ MATTAN! Jävla snällt. Men det gör iofs inte heller något, det är bara att skrubba bort det.

Det är alltid lika trevligt att få besök ;D

Jag passade på att skicka med mamma lite papper som hon ska kopiera till mig så att jag kan gå med i a-kassan igen så jag förhoppningsvis får pengar om jag skulle bli utan jobb sen.

Nu ligger jag i sängen igen och suger på mina halstabletter och tuggar på mitt godis. Fint sörrö, fint sörrö. (Var bara tvungen, eftersom det var Tommy som köpt godis åt mig och det är han den jäveln som fått mig att säga så. DET ÄR INTE OKEJ! ;D )

Nu är jag trött på att ligga i sängen hela dagarna, men jag har inte så mycket val eftersom jag har noll ork till att göra någonting alls. Jag vill inte vara sjuk, jag vill faktiskt börja jobba imorgon som det är tänkt, men nu blir det inte så. Jävla skit.

Förhoppningsvis är jag frisk på fredag iallafall. Då har jag en lite kortare tur och förhoppningsvis så blir det lite blå drinkar på kvällskvisten. Det skulle inte vara helt fel. Så det blir ryggläge iallafall en dag till.
Ni får gärna komma med tips på filmer och serier som jag kan kolla på så att jag slipper bli helt galen här i min ensamhet.

Och ni får gärna hålla tummarna för att jag blir frisk snart också.