★carroe★

Jag är så sjukt less på att plugga. Har ingen som helst lust.
Just nu känns ena delen av dom 2 ganska bra, så jag gör en lite fuling imorgon och satsar fullt på den. Sen om den andra halvan går åt helvete så gör jag omtenta på den i december. Hellre kugga halva tentan och bara behöver göra omtenta på en del än göra halvtaskigt ifrån mig på båda delarna och måste tenta om hela.

Det är väl en fin strategi? För just nu känns den biofysikaliska delen helt omöjlig att förstå sig på.

Men håll tummarna för mig imorgon mellan 8.00 - 14.00. Det är då det gäller.

Jag är förvirrad i vanliga fall, men dom här senaste dagarna har det varit riktigt illa. Jag glömmer saker, jag tappar bort saker, jag är på väg att göra saker jag redan gjort. Ja, ni vet.
Bara idag, när jag suttit och pluggat, har jag tappat bort min penna säkert 10 gånger. Hur man nu lyckas med det. Just nu är den borta igen så därför känner jag mig tvungen att skriva ett inlägg om det.

Det jag funderar över, är om jag kanske tappar bort den med flit? Varför är då det nödvändigt tänker ni säkert nu. Men det ska jag berätta för er. Jag sitter och pluggar till min tenta som jag har på torsdag och det är sååå sjukt jävla tråkigt. Kanske tappar jag bort den när jag tycker att jag förtjänar en liten paus? Vem vet. Det låter kanske inte så logiskt, men det kanske är mitt undermedvetna som inte orkar räkna mer med jämvikter, orbitaler och ytspänningar och all annan skit, så jag bara tappar bort min penna?
Eller så är jag bara förvirrad och tappar bort den utan anledning. Det får vi aldrig veta.
Men, när jag väl hittar min penna när jag tappar bort den så ligger den på de allra konstigaste ställena. Tidigare idag satt jag på den, 2 gånger faktiskt. En gång hittade jag den under border och en gång under soffan. Och jag vet helt ärligt inte hur den kom dit.

Men nu måste jag leta reda på den, för jag behöver plugga lite till innan jag lägger mig.

Häromdagen, när jag väntade på tåget, så råkade jag ut för något lustigt.
Det kom och satte sig en snubbe brevid mig. Han var kanske i 30årsåldern. Han frågade om jag visste när det skulle gå ett tåg till Solna, så jag tittade upp på skärmen där det stog och berättade att det skulle gå 12.45.
Han frågade om dom skulle få reda på det på tågstationen i Solna för hans farsas brud skulle komma och hämta honom där. Jag svarade att det skulle dom få reda på, för det står på listan över inkommande tåg + att dom ropar ut det i högtalaren.

Visst, inget konstigt med det, men sen. Sen började han.

Han började med att säga något på latin. Jag tittade frågande på honom, och då frågade han om jag var rädd för livet efter döden. Jag svarade nej, för det är jag ju inte.
Då började han mala på om att man kommer till himlen, till Gud. Att Gud var solen, att själen lever vidare i all evighet och så vidare. Jag fick inte fram ett ord. Vad skulle jag säga liksom? Jag ville ju inte prata med honom. Han var alldeles för läskig för det.
Sedan efter några minuters malande om Gud, själar och liv efter döden, så började han prata om krig.
Han tyckte att det var förjävligt att folk krigade, för det vill dom ju egentligen inte göra. Han tyckte att det skulle bildas en ny religion där alla människor var med, en enda stor religion i hela världen som gick ut på att man ska vara vänner och kramas. Visst, det låter väl trevligt med en värld utan krig och orättvisor, men lycka till med det.

Efter det frågade han var jag gillade för musik. Jag svarade att jag lyssnar på det mesta. Ahh, du är allätare precis som jag, sa han då. Han frågade om jag lyssnade på hiphop och RNB och jag sa igen att jag lyssnar på det mesta. Då började han prata om kända rapare som blivit mördade. Han berättade även att en av hans svarta vänner hade varit hemma hos honom på middag och berättat om hur han var i Las Vegas och sköt Tupac. Vilket skitsnack. Han måste verkligen leva i sin egen värld den där snubben.
Han kom även in på Michael Jackson. Han berättade för mig att han också blivit mördad för att någon börjat sprida ryktet om att han var pedofil. Jackson var även den bästa musiker och dansare som någonsin funnits.

Som han pratade, inte bara om det jag skrivit utan om fler saker också. Säkert 15 - 20 minuter malde han på innan jag stoppade honom, eftersom mitt tåg precis rullade in på spåret. Och tur var väl det. För mina öron höll på att dö. Vissa stunder hade jag svårt att hålla mig för skratt. Det är nästa så att jag tycker synd om snubben. Men så länge han mår bra så kan jag väl egentligen inte klaga. Men jag var lite rädd för honom.

Varför ska jag jämt träffa på konstiga människor? Varför dras dom till mig? Ser jag lika galen ut som dom eller tycker dom bara jag ser glad och trevlig ut?

På senare tid, dom senaste veckorna, har jag haft mardrömmar och ångest. Inte över tentan som jag borde ha, utan över dopet.
Jag drömmer bland annat att, när jag står där framme i kyrkan; kommer jag att tappa Julia, kommer jag snubbla och ramla även fast jag står stilla, det inte kommer komma ett ord ur min mun när jag ska läsa versen, det kommer ut massa konstiga ord när jag ska läsa versen och massa sånt där.
Jag är helt säker på att jag kommer att göra bort mig. Fan, jag hatar att prata inför folk. Men vad gör man inte för sitt älskade gudbarn?

Förhoppningsvis kommer allt att gå bra. Det hoppas jag verkligen.
Jag ska intala mig själv att jag kommer vara bäst. Eller ska jag kanske övertyga mig själv om att allt kommer att bli katastrof och blir då glatt överraskad när det väl går bra?

Nu har jag fått dom och det ser faktiskt bra ut.
Här kommer två exempel:

FÖRE


EFTER. Här har han fixat till min hud och min näsa-


FÖRE


EFTER. Här har han fixat huden, påsarna under ögonen, mina "smilstreck" och min näsa.

Dagen har knappt börjat, men redan nu VET jag att det INTE ÄR MIN DAG.

Jag klev upp som vanligt imorse och gjorde allt som jag brukar. När jag ska packa väskan står jag och funderar över om jag ska ta min stora blå bok med mig till skolan eller inte. Jag behöver ju läsa, men den är ju så tung. Jag står och velar, men bestämmer mig i sista sekund att jag tar den med. För jag ska ju bara åka tåg och buss, inte gå nå längre sträckor.

Går till bussen och åker till stationen och när jag kliver av bussen kommer föraren ut och säger att  tåget inte kommer, för det är trasigt. Great, nu missar jag mitt seminarium också! Vi var tvungen att åka med till Älvkarleby, sedan vidare till tierp och sedan till Uppsala och MED BUSS! Då blev jag så sjukt less. Inte en chans i världen att jag tänkte åka buss till Uppsla. Jag hinner ju fan knappt fram innan jag slutat liksom. Inte en chans. Jag vägrade. Så jag klev inte på bussen igen utan gick och kollade när det skulle gå en buss åt andra hållet så att jag kunde åka tillbaka till mamma igen.
Men det skulle dröja 20 minuter och under den tiden hinner jag gå. Så jag börjar gå. Halvvägs går min väska sönder, såklart. Axelremmen (?) på den går sönder och hela väskan faller ner i backen. Jag suckar högljudt, plockar upp väskan och bär den i min famn. Jag vågade inte ens öppna väskan och kolla hur min dator mådde. Tänk om den blev mosad av boken när den ramlade ner på marken.

Vägen hem kändes lång, men andra halvan var värst. Det kändes som att det tog en timme och jag tror att alla hörde mina suckar när jag gick där och bar min väska i famnen. Jag var så jävla less. Jag är så jävla less.

Klockan är inte ens 10.00 och detta har redan hänt. Hur fan kommer den här dagen sluta?!

Är det någonting jag verkligen hatar så är det påstridiga försäljare som står lite överallt. Låter dom mig vara så får dom gärna stå där, men när dom börjar tjata och försöka övertyga mig om att skaffa något abonnemang eller köpa något som jag upprepade gånger säger nej till, då vill jag bara slå dom på käften och be dom dra åt helvete.

Detta hände senast igår. Jag och 2 från klassen var på väg till tåget efter skolan. När jag kommer in på tågstationen så står han där. Den hatade.
Han frågar om jag ringer med Tele2 och dum som jag är så säger jag ja.
- Vad bra, då ska du få en present av mig, säger han och pekar på sitt lilla bord eller vafan det är.
Han började prata om något slags abonnemang som BARA kostade 19 kronor i månaden och det ingick 3000 fria sms och alla samtal kostade jag vet inte hur mycket.
-Jag är inte intresserad och jag måste med tåget som går nu, sa jag lite trevligt. Och förresten vill jag inte ha ett abonnemang, jag är jättenöjd med mitt kontantkort.
-Men det här är inget abonnemang, det är ett kontatkortsabonnemnag , säger han då.
Vadå kontantkortsabonnemang? Det hör du väl själv att det är ett abonnemang. Hur dum är snubben egentligen? Och hur dum tror han att jag är?
-Nej tack, jag vill inte och jag måste med tåget som går NU, sa jag än en gång, men var sjukt irritertad. Ville bara sparka in klacken på min stövel in i benet på honom.
Jag hade sån lust att slå honom så hårt att han inte visste vad han hette. Det kokade i mig.

Det var då han började på riktigt.
Han skulle minsann också med tåget (vilket han inte skulle, för vem skulle då göra hans jobb?), det skulle gå jättefort att fylla i det där papperet som han redan hade börjat fylla i mitt nummer, det skulle bli mycket billigare för mig, jag skulle slippa höra den där dryga kärringen som börjar prata när man har för lite pengar kvar...
Till slut sa jag att jag gillar kärringen i luren sen gick jag. Hade det inte varit olagligt hade jag slagit till den jäveln, helt seriöst.

Kan dom inte bara ge sig när man säger nej, speciellt mer än en gång. Kan dom inte acceptera ett nej när dom ser hur irriterad personen är?
Bara för att dom försöker vara övertygande om att det kommer vara rena drömmen för mig med det där "kontantkortsabonnemanget" så betyder inte det att jag viker mig och går med på det när jag väl sagt nej en gång. Har jag sagt nej så betyder det nej och jag kommer inte att ge mig.