★carroe★

Jag vet att jag har sagt att det är nyttigt att sakna, att vara ifrån varandra.
Men jag har ångrat mig. Eller.. Det är bra att sakna någon gång ibland, men fan inte större delen av tiden! Man ska inte behöva sakna någon såhär mycket såhär ofta.

Vi träffas kanske 2 gånger i månaden, i bästa fall varannan helg. Ungefär 5-6 dagar i månaden. Resten är vi ifrån varandra. Det gör mig galen! Jag vill kunna träffa honom när jag vill. Det suger att det inte går.
Just nu gör vi det bästa av situationen och föhoppningsvis blir det bättre till sommaren. Men dit är det fan 2½ månad. I värsta fall.. Det vill jag inte ens tänka på.

Hoppas fan att jag kommer in på skolan så att jag kan flytta. Det skulle underlätta allt så sjukt mycket. Och jag vet att det är en vild jävla chansning jag gör om jag flyttar, men det är det fan värt. Vägrar att ha det såhär längre än nödvändigt. En flytt skulle vara bra för mig. För OSS!

Nu vet jag vad ni tänker.
-Ni har inte varit tillsammans länge alls, är det verkligen så smart det du tänker göra?!
Och ja, det är jävligt smart.
Sen kan jag även berätta för er att jag gör det för min skull, till viss del. Självklart underlättar det att bo närmare David, men han är inte den enda anledningen till att jag gör det här. Jag gör det för att jag vill. Jag ska plugga och ge det ett nytt försök. Jag SKA bli det jag vill och göra det jag vill.
Att David kommer bo några mil bort är bara ett plus. Ett stort jävla plus. Men som sagt, jag får göra det jag vill.
-Men tänk om det tar slut då?
Ja, då är det så. Men ett distansförhållande funkar inte i längden, speciellt inte om man ska komma någonstans med förhållandet. Så då chansar jag och satsar. Jag flyttar mer än gärna för att göra det bästa av situationen. Tar det slut så gör det, men just nu är det inget jag tänker oroa mig för, för vi har det bra. Riktigt jävla bra!
-Och om du inte klarar skolan?
Om jag inte klarar skolan så finns det andra saker jag kan göra. Och krisar det ordentligt, då kan jag alltid flytta tillbaka. För jag har mitt jobb kvar, jag har någonstans att bo och jag har mina vänner och min familj kvar.

Tänkte bara säga det. Men jag ska inte tänka på det alls. Kommer jag in så flyttar jag och kör stenhårt. Det kan inte bli bättre än så. Det är det bästa jag kan göra.

Det jag egentligen skulle komma fram till..
Jag saknar David varje dag och jag gillar inte att sakna honom så ofta. Jag vill vara nära honom. Men det ska det fan bli ändring på. Det här kommer bli så jävla bra.
Och jag skulle ljuga om jag sa att David inte har någonting med flytten att göra. För utbildningen jag vill gå finns på närmare håll. Men det är skit samma!
Som jag sagt förr. Man måste våga för att vinna. Och tar jag inte den här chansen så kommer jag ångra mig brutalt mycket. Det ÄR värt det. Det är värt att ge upp mitt liv för att starta ett nytt på en helt okänd plats med helt okända människor.

(Som en liten avstickare, men som ändå hänger ihop med det jag skrivit. Tack Johanna för pratstunden idag, den var jävligt nyttig. Det är från dig jag fått inspirationen för det här inlägget, under tiden jag skrev det :p )