★carroe★

Jag vågar inte riktigt slappna av och känna det jag egentligen känner. Jag håller tillbaka. Jag tillåter inte mig själv att känna det jag vet att jag känner. Jag vågar inte säga det högt, för då blir det så verkligt.

Jag har fruktansvärt svårt att lita på människor och det är nog därför jag gör så. Jag blir osäker och rädd.

Jag vet precis vad jag vill och vet exakt hur jag känner, men det är inget jag erkänner för någon, knappt för mig själv, för jag vet att jag blir sårbar då. Jag är rädd att falla tillbaka till hur jag mådde förut. Det är inget jag vill.

Det är inte bara mig själv jag är osäker på heller, för det är inte bara jag som är inblandad. Den andra parten har också något att säga till om. Men bara jag får klartecken därifrån, DÅ kan jag tillåta mig själv att känna efter riktigt ordentligt.

Han vet vad jag tycker, för det har jag berättat. Tidigare har jag inte sagt just de orden, men för en stund sedan tog jag mig mod och gjorde det. Nu väntar jag bara på svar. Så jag sitter här, nervös som ett as och bara väntar.
Egentligen vet jag vad han tycker också, men jag vill ändå få det bekräftat en gång till. OM jag får det svar jag förväntar mig och vill ha, DÅ ska jag erkänna för mig själv hur jag känner och tillåta mig själv att må bra.

Det är inte det att jag mår bra nu, för det gör jag, det är bara det att.. Nej, jag vet inte.

Jag återkommer.
Är bara så förvirrad just nu.
Uppspelt.
Rädd.
Glad.