★carroe★

Mitt i all kaos och allt mörker finns det några ljusglimtar som får mig att hoppas och se klart. Bara en simpel mening kan få mig att må så mycket bättre. Ibland behövs det inte mycket för att jag ska le, om så bara för ett kort ögonblick.
När jag känner mig nere brukar jag tänka på allt fint och bra som dessa människor sagt till mig och då kan jag komma på mig själv sitta och le.
Jag älskar mina vänner och är så vansinnigt glad att jag har dem. Jag skulle aldrig byta ut dem, inte mot något i världen. Tack för att ni finns <3

Idag är det tredje dagen på rad som jag är på dåligt humör.
Jag vet inte alls varför, jag är bara irriterad och less på allt och alla.
Skulle helst vilja bädda ner mig och vakna upp i höst när jag förhoppningsvis är på plats i Skövde.

Det var allt.

I brist på annat så kör vi en nedräkning igen.

• 14 dagar till semester. 2 VECKOR!!! BARA TVÅ VECKOR!
• 10 arbetsdagar, om man inte räknar med det idag. En delad tur och bara TRE kvällspass (där ingår delade turens kväll) !!
• 26 dagar till bal/garden party
• 29 dagar till jag fyller år.
• 33 dagar till Sonisphere festival som jag är sjukt sugen på. Ska försöka dra med mig lite folk. JAG VILL!
• Ca 40 dagar till jag får veta om jag kommer in på skolan!

Mer än så har jag inte att se fram emot just nu.
(Nedräkning, del 3 saknas, men den heter "Det börjar närma sig", så ni inte tror att jag är helt puckad).

Finns det ingen som verkligen tror på mig? Som tror att jag verkligen KAN lyckas? Det känns inte så just nu om jag ska vara ärlig. Det här är något jag velat i 10 jävla år! Jag kommer lyckas.
Jag hade chansen för snart 2 år sedan, men då sumpade jag det. Brutalt. Inte medvetet. Det var absolut inte meningen att det skulle bli som det blev. Det var inte rätt tid för mig helt enkelt.
Egentligen är jag glad att det blev som det blev, men är ändå besviken på mig själv. Men om det inte blev som det blev så hade jag inte fått den här chansen. Chansen att börja om! Starta ett nytt liv i en helt ny stad med helt nya människor. Visst, det skrämmer mig som fan att bara packa ihop och flytta, men jag tror att det är det som krävs för att jag ska lyckas.

Det enda jag önskar är att någon endaste en tror på mig. Okej, nu kanske jag överdriver lite, för det finns de som tror på mig och tycker att jag gör rätt, men långt ifrån alla. Jag blir ständigt ifrågasatt. Är det verkligen det här du vill? Tar du rätt beslut? Kommer du verkligen flytta om du kommer in? är Svaret på dessa frågor JA! Men varje gång jag får en liknande fråga blir jag mer och mer osäker.
Jag vet vad jag vill och jag kommer göra det här, OM jag blir antagen. Och en sak ska ni veta. Jag gör det enbart för min egen skull. Jag har absolut inget att förlora på det. Jag skulle hata mig själv om jag inte tar chansen när jag har den. Det enda jag förlorar är närheten till min familj och mina vänner. Min familj finns alltid kvar och de vänner som inte stannar kvar var inga riktiga vänner från början. Då är det deras förlust, inte min.

Idag fick jag skäll (xD) av Nesse. Eller egentligen fick jag ett sms av honom. Han tycker att det var dålig stil av mig att inte blogga om honom när han fyllde år igår. Men jag har inte haft tid och lovade att jag skulle skriva om det idag.

Så grattis sötaste Nesse (eller Keaton som han egentligen heter) på 8års-dagen. En dag försent. Men bättre sent än aldrig.

Jag vet att jag inte ska, men jag vill.
Du vet precis hur jag känner, men jag vill säga det till dig.
Jag vill att du ska säga det till mig.

Även om det är januari så tar inte det bort mina känslor för dig.
Jag älskar dig och jag vill berätta det för dig.
Det är svårt att hålla tillbaka orden när jag träffar dig. Riktigt svårt.

När jag är ifrån dig går det inte en sekund utan att jag tänker på dig och saknar dig.
Varför ska allt vara så jävla svårt?!

Men som jag har sagt förr, det här är mycket bättre än ingenting alls. För egentligen är det inte så stor skillnad. Men det känns ändå som att det är något som saknas.

Jag tänker inte pressa dig på något vis. Inte ens lite. Du ska få den tid du behöver. All tid i världen om det så behövs. För någon gång kanske det blir som jag vill. Kanske någon gång.

I onsdags kom David hit. Vi gjorde väl inte så mycket, som vanligt. Vi sov mest. Även det som vanligt.

Igår när vi klev upp gick vi till affären och handlade lite frukost, som vi åt på balkongen. Riktigt trevligt var det. Under dagen gjorde vi inte så mycket, igen! Jag var mest en sambandscentral. Vet inte hur många samtal jag ringde och tog emot. Ska jag vara ärlig så blev jag på lite dåligt humör, men är riktigt glad att allt löste sig till slut.

Efter 1700 någon gång gick jag och David ner på stan och fikade lite. Då fick jag lära mig något väldigt stort. KAFFE ÄR FAN INTE GOTT!! Riktigt vidrigt smakar det. Aldrig mer.
Efter det så släpade jag med honom på 3Dbio. Pirates of the caribbean - On stranger tides. Ingen av oss hade varit och sett 3D förut, så då passade vi på. Bion var själva anledningen till att han kom hit också förresten. Hur snällt är inte det av honom? Att åka hit och sitta på en bio i ungefär 2½ timme och se en film som han egentligen inte vill se. Han är bäst helt enkelt.

Vad tyckte jag om filmen då? Helt okej, men rätt onödig. Den har absolut ingenting med de andra filmerna att göra. Men det var kul att se en film i 3D iallafall, fast det gör jag nog inte om.

Jag uppskattar verkligen det du gör för mig. Du hjälper mig att hitta tillbaka till mig själv, att vara en självständig människa som säger vad hon tycker, vill, tänker och känner. Något som jag inte vågat göra på väldigt, väldigt länge.

Jag vet vad jag tycker, vill, tänker och känner, men har inte vågat säga det eftersom jag är rädd. Rädd att det inte ska göra någon skillnad. Därför har jag istället gjort vad andra tyckt och vill. Jag är andra människor till lags. Jag har alltid haft svårt att säga ifrån och jag är ställer alltid upp, även om jag egentligen inte orkar. Jag har alltid trott att det är så en bra vän är, men det är det inte. I en bra vänskap, eller i ett förhållande med för den delen, ska båda få lika mycket plats, båda ska ha rätt att komma med sin åsikt och inte vara rädd för vad den andra ska tycka. Man ska givetvis inte såra den andra, men om man alltid är andra till lags så sårar man sig själv. Man förstör sin självklänsla och blir väldigt osäker i sig själv.

Jag har, så länge jag kan minnas, varit så. Rädd för att säga något fel. Rädd för att såra någon annan. Rädd för att det jag säger inte passar alla andra. Men det är något DU har hjälpt mig med. Jag är långt ifrån där jag vill vara, men jag är helt klart en bit på vägen.

Något annat som jag har svårt för är att bestämma saker, speciellt när det involverar andra människor.
- Tänk om dom inte blir nöjda med det jag bestämt.
- Tänk om dom inte alls ville göra det här.
- Tänk om..

Därför har jag alltid låtit andra bestämma åt mig. Även de simplaste saker.

Det här är något jag verkligen jobbar hårt med att förändra och hade det inte varit för dig så hade jag fortfarande stått kvar och stampat på samma ställe. Men jag är väldigt tacksam för att du pushar mig, hårdare än någon annan gjort, någonsin. Och även om jag tycker att det är jobbigt just då, så vinner jag på det i längden.

Bara för att jag inte har lust att göra något nyttigt och nödvändigt så uppdaterar jag er om min nedräkning.

• 26 dagar till semester.
• 18 arbetsdagar. Varav EN delad tur och 6 kvällar (delade turens kväll inräknad!).
• Vecka 25 någon gång får jag tillbaka min klänning som jag lämnat till skräddaren idag.
• 39 dagar till balen/garden party som det egentligen är. Det har Bobby berättat för mig.
• 42 dagar till jag fyller år.
• Förhoppningsvis inte mer än 50 dagar till jag får veta om jag kommer in på skolan eller inte.

Tiden går sjukt fort.

Jag har så mycket jag vill skriva, men får inte ner det i ord.. Totalt stopp i tankeverksamheten.

Glider mest omkring som om jag vore i dvala.

Jag vill le igen. På riktigt.

Har varit vaken i över 20 timmar, eftersom jag vaknade 0440.
Har sammanlagt rest i över 8 timmar.
Spenderat ungefär 5½ timme i Skövde.

Gick från David ca 0730 imorse och kom hem till mamma ca 2245. Det har varit en sjukt lång dag och jag har världens huvudvärk. Hade tänkt slipa dörr nu i natt, men huvudet sätter stopp för det. Axeln skiter jag fullständigt i om den gör ont, för det finns inte så mycket att göra åt den just nu, förutom att töja musklerna.

Ska sova tills jag blir väckt av vovvarna, sen upp och slipa och måla.
Kommer nog sova rätt skönt när jag väl somnar.
Om jag somnar.

Sitter på tåget på väg ifrån Skövde. Är sjukt trött eftersom jag vaknade 0440 och kunde inte somna om. Hade planerat att sova 2 timmar längre, men går det inte så går det inte. Fick iallafall något vettigt ur dessa två timmar.

Kom till Skövde starx efter 10 idag, letade mig fram till Högskolan där vi (förhoppningsvis) blivande biomedicinare skulle mötas. Det tog ungefär 5 minuter att gå från stationen så jag var där rätt tidigt. Strax före 1100 kom resten av folket. Vi var inte alls många, men det var rätt skönt.

Först fick vi en liten rudtur i byggnaden där biomedicinarna för det mesta håller till, sedan gick vi till en labbsal. Där pratade vi lite och sedan fick vi, ja vafan sa han, typ ta fram vårat DNA. Så jag har en bit av mitt DNA flytandes omkring i ett litet provrör. Rätt kul grej faktiskt.

Sedan gick vi och käkade lunch, som högskolan såklart bjöd på. Vi pratade en hel del. Eller jag pratade en hel del. De andra "studenterna" sa inte så mycket. Men jag babblade på som bara den. Inte direkt något jag brukar göra, men lika bra att passa på att ställa en miljon frågor när man har chansen.

Efter att vi käkat så skulle alla gå, men det var nästan 2 timmar till mitt tåg skulle gå, så jag frågade om vägen till centrum. Var tvungen att fördriva tiden med något. Så jag fick en vägbeskrivning och det gick bra att hitta. Väl framme vid deras galleria, vad den nu heter, blev jag riktigt glad. Jag hittade Carlings! Funderar på om jag ska ta med mig min jeans-kille om jag flyttar..

 

 

Men nu till det bästa..
Jag pratade lite med läraren när alla hade gått och frågade ännu mer saker. I labbsalen berättade han att man kunde sätta ihop sitt eget program genom att byta ut massa kurser o.s.v. Han frågade även varför vi valt precis Biomedicin. Jag berättade att det var för att jag vill bli forensiker.
Så när alla hade gått berättade han för mig att det var en gammal elev som jobbade på SKL nu och att han hade satt ihop sitt eget program för att få ihop de kurser man behöver för att jobba där.

Jag sa till läraren, att om jag började där i höst så skulle han få hjälpa mig med att sätta ihop just ett sånt program eftersom det är på SKL som jag vill jobba.
Förstår ni! På det viset slipper jag läsa två extra år i Uppsalal för att ens ha en chans att få jobba på SKL.TVÅ ÅR! Det är fan mycket. I så fall skulle jag vara 28 istället för 30 när jag är klar. Hur bra låter inte det?!

Så hur ledsen och deppig jag än är nu, så ser jag ljust på framtiden. Inte bara på studierna, för det andra också. För chansen finns fortfarande. Det är inte helt kört. För det är så det är sagt. DET ÄR FÖR FAN JANUARI!

Idag när jag var på jobbet så ringde dom från Högskolan i Skövde. Han som ringde, Henrik tror jag han presenterade sig som, sa att han sett att jag anmält intresse för att komma dit på lördag på informationsdagen så han ville prata lite om det. Han berättade att dom hade ändrat planeringen lite så att blivande biomedicinare skulle träffas på ett annat ställe och göra lite andra grejer.

Vi ska börja klockan 1100 som det var sagt från början, sen skulle vi prata massor, luncha och vi skulle även få prova på att labba lite, vilket ska bli asroligt.

Sen kom han med riktigt bra nyheter. Från början var det meningen att dom skulle sponsra med 400 kronor till resan, men nu hade dom ändrat sig och ska istället sponsra HELA resan. Förstår ni hur bra det är?! Det är nästan 1000 kronor som jag slipper betala, eller ja 600, men hela resan tur och retur till och från Stockholm kostar nästan 1000 kronor. Riktigt jävla glad blev jag.

Vi pratade lite och han frågade om jag hade några frågor och det hade jag såklart. Jag var bara tvungen att fråga om antagningspoäng, hur många platser dom har och om det finns någon chans att jag kommer in.
Han berättade då att dom hade cirka 75 platser och att dom brukar ta in alla med behörighet. FATTAR NI?! ALLA!!!! Vet ni vad det betyder? Att jag med 99% säkerhet kommer in. Jag tänker inte ta ut något i förskott, men han var rätt säker på att jag skulle komma in så länge jag hade behörighet, vilket jag har. Riktigt jävla glad är jag.

Vad skulle jobbet vara utan alla underbara arbetskamrater? Ingenting!
Det är ni som får mig att se fram emot att komma till jobbet (ja, inte bara ni, men till stor del).

Om jag mår dåligt, är sjuk eller vad som helst så är ni där och stöttar tröstar och hjälper. Ni får mig att må bättre, bara genom att finnas. Ni är underbara människor.

Om jag kommer in på skolan och flyttar så kommer jag sakna er fruktansvärt mycket. För mig är ni inte bara arbetskamrater, ni är även mina vänner. Ni har en stor del av mitt hjärta och jag kommer aldrig glömma er. Mitt första riktigta jobb kunde inte bli bättre, tack vare er <3
Det kommer självklart vara hur roligt som helst att flytta och börja plugga igen, men det kommer bli jättetråkigt att vara tvungen att lämna er. Men man vet aldrig, jag kanske kommer tillbaka snabbare än man tror, även fast jag hoppas att jag inte behöver det.

Det var väl det jag ville säga just nu.

Hjälper mamma och Tommy att måla om deras dörrar. Dom ska slipas och målas två gånger på varje sida. Riktigt jävla duktig är jag.


Har en dörr kvar, men den får vänta tills jag är bättre i ryggen. Lite tråkigt eftersom jag tycker det är hur roligt som helst att greja. Någon mer som vill ha något målat?