★carroe★

För ungefär 1½ vecka sedan fick jag fruktansvärt ont i vänster axel, så att jag knappt kunde lyfta armen. Jag bet ihop och jobbade ändå och det gick helt okej. Det blev bara värre och värre och i helgen hade jag riktigt ont i ryggen också. Idag gick jag till läkaren och blev sjukskriven på halvtid i två veckor.
Under tiden ska jag äta massa piller. En blandning mellan Citodon, alvedon och ipren. Jag ska ta två citodon innan jag lägger mig. Blir det inte bättre inom en vecka ska jag tillbaka till läkaren och få en kortisonspruta i axeln, så jag hoppas fan att det blir bättre.

Ska kontakta en sjukgymnast också och sen börja träna. Läkaren tyckte att jag såg så tunn ut och med tanke på mitt arbete var det väldigt viktigt att jag tränar ordentligt. Så det är väl dax att ta tag i det här för en gångs skull.

Ett år har gått. Jag saknar dig så!

Det är helt ofattbart vad fort tiden går.

<3<3<3

Det här inlägget är riktat mot en speciell person. DO YOU GET THE POINT?!

Ge mig det jag vill ha! PLZ! <3

För några veckor sen var jag nere på stan och kollade på skor. Ett litet tidsfördriv jag har då och då. Hittade några riktigt STORA Converse som jag verkligen var tvungen att dela med mig av.

Den svart till vänster är min och den vita till höger är den gigantiska.

Förstår ni hur sjukt stora dom är?! Om jag hade så stora fötter skulle jag inte springa runt i ett par Converse, det är en sak som är säker. Kommer inte riktigt ihåg vilken storlek det var, men 44 kanske? Mina är det 36 på, även fast dom ser ut som om det skulle vara bebisskor i jämförelse med dom vita bjässarna.

Veckorna och dagarna går rätt fort. Det är riktigt skrämmade på ett sätt, men underbart skönt på ett annat.

• 11 dagar till jag ska på informationsdag på Högskolan i Skövde.
• 40 dagar till semester.
• 26 arbetspass, varav 9 kvällspass och en delad tur.
• 53 dagar till balen!
• 56 dagar till jag fyller 25.

Förhoppningsvis är det här jag kommer börja i höst!

Jag lär mig aldrig. Jag sitter där, dag efter dag, och tar emot samma jävla skit hela tiden. Varför kan jag inte bara skaffa mig lite mod och säga ifrån?
Det har varit samma sak i 8 månader och jag har fortfarande inte gjort något åt det. Jag har försökt att inte visa att jag verkligen blir ledsen över den skit jag får kastad på mig. Men idag, då rann det över. Jag sa fortfarande inte ifrån, inte mer än jag brukar. Men idag tog det extra hårt. Det kan dels bero på att jag var trött, hungrig och mådde allmänt dåligt, men ändå..

"Det är alltid du. Det är bara du!" Jag vet att det inte är sant, men det tog hårt för det.
Jag är inte den som gråter över ingenting, men idag var det annorlunda. Jag blev så arg att jag började gråta, men det var inget jag visade för någon. Tänk att en människa kan göra livet så surt för så många.

Varje dag jag vet att jag måste träffa den personen mår jag dåligt. Hur glad jag än är, hur bra jag än mår, så kan den där människan få mig att sjunka ner på botten och må riktigt dåligt. Så ska det fan inte vara.

Det ska bli så fruktansvärt jävla skönt att förhoppningsvis komma härifrån snart. Då behöver jag inte må dåligt längre. Inte över det här iallafall.

Behöver jag säga mer?

Jag är fan livrädd.

Jag vill inte göra misstaget att grunda ett stort beslut på fel saker.

Kan någon bara berätta för mig hur jag ska göra?!
Ångesten är fan total!

Kan man bli sötare?!

Jag vet inte om jag har berättat om min ständigt återkommande mardröm som jag har. Eller mardröm vet jag inte om jag kan kalla det egentligen, men den är jävligt obehaglig.

Jag ligger i min säng och då står det fullt av människor runt sängen och kollar på mig när jag ligger där. Jag har aldrig sett dessa människor förut. Det som gör det obehagligt är att det är i min lägenhet som det händer.

Förra veckan var inget undantag, men det hände mer än att dom bara stod där. Då var det någon som lade sig brevid mig, knuffade undan mig så att den här personen skulle få plats. Det är svårt att förklara, men jag tror ni vet vad jag menar.

Samma sak hände i natt. Fast då var det David som kröp ner brevid mig. Jag visste ju att han var i Karlberg så jag frågade vad han gjorde där, i min säng.
C: Vad gör du här? Du är ju i Stockholm.
D: Nej, jag är här.
C: Nej du är inte här. Du är inte David!
D: Det ser du väl att jag är!

Då börjar jag skrika och vifta som en galning.
C: NEJ, DU ÄR INTE DAVID! DU ÄR INTE DAVID!

Det är då det riktigt hemska händer. Han tar en kudde och försöker kväva mig med den. Det var en riktigt obehaglig känsla. Sedan vaknade jag, kollade på klockan och den var 00.25.
Var tvungen att skicka ett sms till honom.

"Måste bara berätta. Du vet drömmen jag hade sist, när någon la sig i min säng? Samma sak hände nu! Fast den här gången var det du och du försökte kväva mig med en kudde. Sjuk hjärtklappning har jag! Lova att du aldrig försöker döda mig!"

Det är en jävla tur att han vet hur jag är :p

Jag låg där med hjärtklappning i 20 minuter innan jag till slut lyckades somna om.

Här händer det fan inte mycket. Riktigt tråkigt har jag. Samma sak varje jävla dag.

Sova, äta och jobba, det är fan allt jag gör känns det som. Med undantag för en Stockholmsresa då och då, eller besök därifrån. Det är väl det som får mig att orka just nu.

Nu ska jag väl inte klaga egentligen, men det är en dålig kväll.

Har ju faktiskt några saker att se fram emot och det är inte allt för länge kvar.
På torsdag, förhoppningsvis, så blir det lite kubb och alkoholdrickande i solen. Förhoppningsvis säger jag eftersom det inte alls är säkert att det blir sol, men hoppas gör jag. Annars får jag väl göra något annat.

Och sista april ofc. Då bär det av till Uppsala, precis som förra året. Kommer förhoppningsvis bli riktigt bra.

JAG MÅSTE SKAFFA MIG EN HOBBY!! Helvete vad tråkigt jag har!

Nej, jag är alldeles för bitter för att ens orka skriva något. Så nu skiter jag i det här och fortsätter att äta smet och knyta knutar på sladden till datorn..!

Jag har börjat en nedräkning till min första riktiga semester någonsin och förhoppningsvis tills jag slutar på mitt jobb, för att sedan flytta och börja i skolan igen.

Om det inte blir några ändringar så ser det ut såhär.

• 61 dagar
• 42 arbetsdagar
• 15 kvällspass
• 3 delade turer

Det känns som att det är alldeles för lång tid kvar, men samtidigt är det ingen tid alls om man tänker efter. Jag vill att tiden ska gå fort, fast jag vill även att den ska gå långsamt för jag vet inte om jag är redo riktigt än. Att ge upp allt. Även fast det är det jag vill.

Sen är det ju så att inget är bestämt till 100%. Man vet aldrig med mig.

Jag är helt slut. Trött som få och allmänt förvirrad.

Idag på jobbet hade jag utevistelse med en kund. Hon ville ta ut pengar så jag skulle hjälpa henne med det. Efter det ville hon in på Time en sväng för att kika. Hon köpte lite mat och fikabröd som hon senare bjöd på.
Väl framme vid kassan så hjälpte jag henne att betala och när hon fått tillbaka pengarna så gick vi. När vi kommer ut ur butiken hör jag att det är någon som ropar "Hallå? HALLÅ?! Ska ni inte ha era varor?!"
Jag vänder mig om och ser att det är killen i kassan och han tittar på oss. Vi, eller rättare sagt jag, hade tydligen glömt varorna på bandet.

Skamsen går jag in i butiken igen, packar ihop varorna fort som fan och går ut till tanten igen.

Hur i helvete kan man vara så förvirrad?!

Det har fortfarande inte kommit upp några bilder från festen i fredags, så jag lägger upp mina bilder så länge.

Jag hade riktigt jävla roligt. Jag gillar verkligen dom där människorna.

Jag vet att jag har sagt att det är nyttigt att sakna, att vara ifrån varandra.
Men jag har ångrat mig. Eller.. Det är bra att sakna någon gång ibland, men fan inte större delen av tiden! Man ska inte behöva sakna någon såhär mycket såhär ofta.

Vi träffas kanske 2 gånger i månaden, i bästa fall varannan helg. Ungefär 5-6 dagar i månaden. Resten är vi ifrån varandra. Det gör mig galen! Jag vill kunna träffa honom när jag vill. Det suger att det inte går.
Just nu gör vi det bästa av situationen och föhoppningsvis blir det bättre till sommaren. Men dit är det fan 2½ månad. I värsta fall.. Det vill jag inte ens tänka på.

Hoppas fan att jag kommer in på skolan så att jag kan flytta. Det skulle underlätta allt så sjukt mycket. Och jag vet att det är en vild jävla chansning jag gör om jag flyttar, men det är det fan värt. Vägrar att ha det såhär längre än nödvändigt. En flytt skulle vara bra för mig. För OSS!

Nu vet jag vad ni tänker.
-Ni har inte varit tillsammans länge alls, är det verkligen så smart det du tänker göra?!
Och ja, det är jävligt smart.
Sen kan jag även berätta för er att jag gör det för min skull, till viss del. Självklart underlättar det att bo närmare David, men han är inte den enda anledningen till att jag gör det här. Jag gör det för att jag vill. Jag ska plugga och ge det ett nytt försök. Jag SKA bli det jag vill och göra det jag vill.
Att David kommer bo några mil bort är bara ett plus. Ett stort jävla plus. Men som sagt, jag får göra det jag vill.
-Men tänk om det tar slut då?
Ja, då är det så. Men ett distansförhållande funkar inte i längden, speciellt inte om man ska komma någonstans med förhållandet. Så då chansar jag och satsar. Jag flyttar mer än gärna för att göra det bästa av situationen. Tar det slut så gör det, men just nu är det inget jag tänker oroa mig för, för vi har det bra. Riktigt jävla bra!
-Och om du inte klarar skolan?
Om jag inte klarar skolan så finns det andra saker jag kan göra. Och krisar det ordentligt, då kan jag alltid flytta tillbaka. För jag har mitt jobb kvar, jag har någonstans att bo och jag har mina vänner och min familj kvar.

Tänkte bara säga det. Men jag ska inte tänka på det alls. Kommer jag in så flyttar jag och kör stenhårt. Det kan inte bli bättre än så. Det är det bästa jag kan göra.

Det jag egentligen skulle komma fram till..
Jag saknar David varje dag och jag gillar inte att sakna honom så ofta. Jag vill vara nära honom. Men det ska det fan bli ändring på. Det här kommer bli så jävla bra.
Och jag skulle ljuga om jag sa att David inte har någonting med flytten att göra. För utbildningen jag vill gå finns på närmare håll. Men det är skit samma!
Som jag sagt förr. Man måste våga för att vinna. Och tar jag inte den här chansen så kommer jag ångra mig brutalt mycket. Det ÄR värt det. Det är värt att ge upp mitt liv för att starta ett nytt på en helt okänd plats med helt okända människor.

(Som en liten avstickare, men som ändå hänger ihop med det jag skrivit. Tack Johanna för pratstunden idag, den var jävligt nyttig. Det är från dig jag fått inspirationen för det här inlägget, under tiden jag skrev det :p )

Ett random citat av en person. Och jag lovar, det är verkligen inte menat som det låter. Mer förklaring än så får ni inte.