★carroe★

Det har varit en riktigt bra helg och jag är så sjukt glad. Lycklig skulle jag vilja kalla det.

Tack för att du plötsligt fanns!

Återkommer. Nu sova, sen jobb.
Hoppas det funkar att jobba imorgon..

Äntligen är det fredag!!

Sitter i soffan, nerbäddad under filten och väntar på att det ska bli sen. Vet inte exakt när sen är, men det är inte allt för länge kvar. Väntar bara på att David ska höra av sig så jag vet när jag ska möta honom vid tåget.

Jag tror inte mina grannar uppskattar min nå vidare idag. Balkongdörren är öppen och jag lyssnar på Marilyn Manson på högsta volym. Jag vet att jag skulle inte gilla om mina grannar gjorde det, men det skiter jag i. Det får mig på bättre humör, så dom får så lov att stå ut med det ett tag.

Tränade Poledance igår igen. Fy helvete vad jobbigt det var. Hade världens jävla träningsvärk, så det var lite kämpigt, men jag tog mig igenom det. Träningsvärken är bätter idag, men istället är jag öm i hela kroppen och har massor av blåmärken. Men det är det värt. Jag gör något jag verkligen tycker är roligt och då är det bara ett stort plus att det är träning. Längtar verkligen till nästa träning.

Det är vid såna här tillfällen som man märker vilka som bryr sig. Visst finns det andra som bryr sig också, men inte vet hur de ska göra eller vad de ska säga, men grejen är den att dom behöver inte göra eller säga något speciellt. Bara visa att de finns där. Det skulle betyda så himla mycket. Men jag vet att det kan vara svårt för vissa.

Jag är så jävla glad att jag har den familj, de vänner och de arbetskamrater jag har. De finns verkligen där för mig just nu och stöttar mig. Det är jag väldigt tacksam för.

Idag skulle jag ha jobbat, så jag åkte till jobbet för att gå på ett möte som jag skulle ha innan jag skulle ut till kunderna. Jag brukar inte vara den som är tyst, men jag kunde inte säga något. Fick knappt fram ett ord på grund av att jag försökte hålla tillbaka tårarna.
Efter en stund frågade chefen om jag hade något att tillägga och jag svarade att jag mådde inte så bra och orkade inte prata. Då brast det. Tårarna började rinna och jag var tvungen att gå ut ur rummet. Jag sa inte ett ord utan bara gick.

Som tur var så visste en av de andra på mötet om varför jag var ledsen, så hon kom efter mig och pratade med mig. Det var så himla skönt att bara bli omhållen på det viset, av någon som bryr sig. Hon sa att jag skulle ta den tid jag behövde och frågade om jag ville att hon skulle berätta för de andra på mötet om varför jag var ledsen.  Jag sa att hon kunde göra det och det är skönt att jag slapp göra det själv.

Efter en stund gick jag in igen och försökte hålla god min. Men det gick inte så jävla bra. Jag kämpade verkligen. De frågade om jag verkligen orkade jobba idag och jag sa att jag inte hade något val. För jag vet hur ont om vikarier vi har just nu, på grund av sjukdom och annat.
Men det slutade med att de skickade hem mig och sa åt mig att stanna hemma resten av veckan. Jag är så glad att det finns folk som verkligen bryr sig och ställer upp när man inte mår bra. För gråter man 5 gånger på 2 timmar så mår man inte bra. Och då försökte jag verkligen att hålla tårarna tillbaka och inte visa att jag var ledsen.
Så ett STORT tack till er!

Nu vet jag vad pappa menade med att det går bra så länge man inte pratar om det med någon, för just nu när jag sitter hemma själv i soffan så går det rätt bra. Men så fort någon frågar hur man mår så brister det.

Nu ska jag städa och lyssna på hög musik och sjunga massor, så jag får annat att tänka på.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja.

Pappa ringde mig igår, som han alltid brukar göra. Men samtalet var inte det gamla vanliga. Vi brukar prata om älgar och snö och tôrkött och jobb. Livet i största allmänhet. Men inte igår.

Han berättade för mig att min farmor har fått en hjärnblödning och var på väg till sjukhuset, som för övrigt ligger nästan 20 mil bort. Han hade kört henne till Särna sjukstuga runt 17-tiden på eftermiddagen och då hade hon gått själv ut till bilen.
På vägen, som är cirka 4 mil, så hade hon blivit sämre. Hon började sluddra när hon pratade och blev sämre och sämre. Jag kan inte ens föreställa mig vilka tankar som pappa hade. Men jag skulle tro att han var rädd, livrädd. Vem skulle inte vara det?!

När dom kom fram kunde hon inte kliva ur bilen själv och när dom körde iväg med henne i ambulansen var hon inte vid medvetande. Dom trodde inte att hon skulle klara sig.

Efter att han berättat allt detta tänkte han lägga på, men jag frågade hur det var med honom. Han hade varit relativt lugn genom hela samtalet, men när jag frågade det blev han tyst.
Min pappa är en av de starkaste människor jag vet. Han gråter aldrig. Jag har inget minne av att jag har sett honom gråta någonsin, inte ens på sin pappas begravning. Han ville vara stark för sin mamma, min farmor. Han ville nog inte att hon skulle se honom ledsen. Men jag tror att han grät i sin ensamhet, senare.
När han började prata igen hörde jag att hans röst höll på att spricka. Han var på väg att börja gråta och det är inte så konstigt. Han sa att han mådde bra, men jag sa till honom att det gör han inte alls. Det hörde jag på honom. Han sa då till mig att det gick bra så länge han inte pratade med någon.

Jag frågade honom om han ville att jag skulle komma upp. Hade han sagt ja, hade jag åkt direkt. Men han sa nej och då sa jag åt honom att han skulle komma ner hit. För det sista jag vill är att han ska sitta ensam i det där huset och må dåligt.
För er som inte vet så bodde han med sin mamma, så ni kan ju tänka er hur det måste kännas.

"Vi får se" svarade han mig. Efter en stund sa vi hej då och han lovade att höra av sig så fort han visste något. Jag väntade och väntade, men hörde ingenting, tills jag fick sms av min lillebror strax efter midnatt när han frågade om hon hade dött. Jag svarade att jag inte visste, men jag trodde inte det, eftersom jag inte hört något. Han sa åt mig att kolla på facebook där min kusin lagt in en bild och skrivit" R.I.P farmor".

Jag ringde till mamma och bad henne ringa till pappa och ringa upp mig direkt efter. Och jag väntade åter igen. Några minuter senare ringde hon upp och sa att hon somnat in.

Jag kan fortfarande inte fatta vad som har hänt. Senast jag var uppe, strax efter nyår, så mådde hon ganska bra. Hon hade lite svårt att gå, lite ont och så, men inget allvarligt.
Innan jag åkte sa jag åt henne att ta hand om sig själv och att vi skulle ses nästa gång jag kom upp, men så blev det inte.

Jag kommer aldrig mer träffa min farmor. ALDRIG.
Det enda som får mig att må lite bra med allt det här, det är att hon stilla somnade in och slapp lida. Hade hon överlevt så hade hon varit halvsidigt förlamad och det är inget jag önskade henne.
Nu är hon tillsammans med farfar igen och det lugnar mig lite.
Vi som är kvar här på jorden, vi har varandra. Även om det är svårt att förlora någon man älskar, så finns det alltid folk runtomkring som kan stötta en.

Jag kommer sakna dig såå mycket farmor, inget kommer att bli detsamma utan dig. Jag är glad att du fanns där för mig och Marcus under vår uppväxt, i både dåliga och bra tider. Du kommer alltid ha en plats nära mitt hjärta.

aldrig Aldrig ALDRIG får jag må bra. Det händer ALLTID något.

Alldeles nyss mådde jag så sjukt jävla bra. Bättre än på väldigt, väldigt länge. Jag har klättrat upp för alla jävla backar och hoppat över varje jävla hinder och nått toppen.

På bara en sekund så rasar ALLT!

Ungefär som när man hoppar fallskärm. Precis när man lämnat planet. Man faller fritt och bara väntar på att dra i snöret så att skärmen ska fällas ut. Men jag drar och drar i det där jävla snöret, men det kommer ingen skärm! Jag fortsätter falla fritt. Jag hoppas på att jag landar mjukt!

Just nu är jag på fel sida av landet och jag kan inte göra något för någon. Det gör mig så jävla arg! Jag borde vara där, men jag kan inte göra ett jävla skit!

Idag har jag haft saker att göra HELA dagen. Kommer inte ihåg när det hände sist. Nu är första gången jag varit hemma på hela dagen, förutom när jag var hem i 5 minuter och lämnade av lite grejer.

Vaknade upp hemma hos Jenny i Uppsala, gjorde lite "sista minuten"-plugg och gick sedan för att skriva tenta. Det gick som förväntat, ÅT HELVETE, men jag försökte iallafall.

När tentan var klar så gick jag ner på stan, köpte lite subwaymackor till lillebror och gick sen till tåget. Åkte hem till mamma en sväng för att lämna brorsans mackor och hämta lite matlådor.

Efter det körde brorsan in mig till stan så jag fick lämna av lite grejer och skjutsade mig sen till Hemlingby där det var "prova på"-poledance. Det kan vara bland det roligaste jag har gjort, i träningsväg, så jag anmälde mig till intensivklassen som börjar redan nu på tisdag. 4 veckor, 2 gånger i veckan, 2 timmar åt gången. Det ser jag fram emot riktigt jävla mycket!

Sen kom Johanna och hämtade upp mig och vi åkte hem till henne. Hon hade tänkt laga mat, men hon bojkottade kycklinglåren som hon köpt och vi tog en sväng i driven på McDonalds istället! xD Vi åkte tillbaka till henne och käkade och pratade i flera timmar, om allt och inget.

Det har varit en jävligt nice dag, förutom att jag inte kommer klara tentan, men det kan jag leva med. Jag slipper iallafall plugga på ett tag nu, vilket ska bli så fruktansvärt skönt. Riktigt jävla skönt!

Imorgon blir det jobb 7-11, sen träna 11.30 och sen jobb igen 16.30-21.30. Så imorgon kommer gå fort, måndag kommer gå fort och sen är det helt plötsligt tisdag. Jag ser fram emot tisdag!

Då ska jag först luncha med Johanna sen ska vi ut på 2 hemliga uppdrag. Efter det ska jag träna 2 timmar och sen hem igen och kolla film eller något med Johanna. I bästa fall är det då David blir kontaktbar igen! SOM jag saknar honom, att bara kunna höra av mig till honom.

Sitter hos min Jenny i Uppsala.
Vi har båda tenta imorgon, så vi försöker plugga röven av oss. Det går väl sådär. MEEN, vi gör det bästa vi kan och det är väl det som räknas?

Iochförsig så vet jag att jag inte kommer klara av den här tentan, men det gör inte så mycket. Får väl satsa på nästa tenta istället, i juni.
Men det är jävligt tungt att balansera jobb och plugg, och sen försöka ha ett liv utanför det också. Men jag ska göra mitt bästa, för det är ju aldrig fel att ha lite kurser avklarade till i höst om jag eventuellt flyttar och pluggar då. För det är liknande kurser eftersom det är samma program jag har tänkt läsa, så då kan jag nog få dom kurserna tillgodoräknade och slipper göra dom. Det skulle inte vara helt fel.

Så nu kämpar jag.
Eller nej, jag SKA kämpa.
Tror jag.
Om jag orkar.
Vi får se.

Ja, nu heter hon ju inte Piff, men jag kallar henne för det.
Tiffy heter hon och fyller 1 år idag.

Hon kan vara den minsta bordercollie jag sett. Hon är fortfarande lika liten som en valp, och kommer inte bli större än så heller. Men det är rätt bra, för då kan jag bära omkring på henne hur mycket jag vill :p

På lördag, efter min tenta, så ska jag på ett "prova på" pass med Poledance.
Ser verkligen fram emot det och hoppas att det är hur roligt som helst.
Gillar jag det så kommer jag även att anmäla mig till en 4 veckors intensivkurs.

Det här är något jag har velat testa länge, men aldrig haft tillfälle, eller ens vågat.
Men nu jävlar. Nu händer det grejer.
Så det är bara att bocka av "prova poledance" från min "Saker jag vill göra"-lista! :D

Bilden är tagen från facebooksidan.

Sitter och pratar med en vän på msn. Hon har lite problem, eller vad man ska kalla det.
Jag gör mitt bästa för att komma med goda råd och "bolla" lite.

Jag tycker om att hjälpa och finnas där för människor jag bryr mig om. Det får både den personen OCH mig själv att kanske må lite bättre, om bara för stunden. Speciellt när de visar att de uppskattar det.

Som hon skrev till mig efter en stund "tack vad go du är carro =) du är duktig på att finnas för folk =)"
Sånt kan göra min dag. Så tack för att du gjorde min dag så mycket bättre <3 :)

Usch vad jag saknar dig just nu. Kan det inte bli 4e mars snart?

Jag vet, han var nyss här. För 3 dagar sen. Men jag har ju kunnat prata med honom dom dagarna. Men det kan jag inte nu. En vecka kommer han vara helt okontaktbar. Det är inte okej. Jävla vinterutbildning.

Jag borde verkligen plugga just nu. Men jag kan inte.
Jag bara ligger här och stirrar. Och saknar.

Haha, fan vad töntig jag känner mig! Men det bjuder jag på.
Men jag vill att han ska vara här. Att han ska vara här och hålla om mig.
Jag behöver hans närhet. Jag behöver känna mig trygg.

Jag kan ha råkat sno den här bilden av honom, så berätta inget! ;D

För några timmar sedan fick jag för mig att jag ska börja träna igen. Har kommit på att jag saknar känslan av träningsvärk! Känslan av att göra något nyttigt.

Har surfat runt lite och bestämt mig för Hälsostudion, av flera anledningar.

• Man får ett "prova på"-pass. Så hänger nog på brorsan någon dag, eftersom han redan tränar där.
• Man kan köpa månadskort, eller 10-gångerskort och behöver inte "binda upp sig" på ett år, som jag var tvungen att göra på det förra stället där jag tränade.
• Dom har ett core-pass en gång i veckan. Som jag saknar att träna core!
• Det ligger uppe på söder och tar bara några minuter att gå hemifrån. Stället jag tränade på förut, ligger nere på stan och jag är alldeles för slö och tar mig inte för, om det ligger för långt bort.
• Hyffsat billiga priser.
• Schysst gym och fina lokaler.
• Det finns solarium, vilket jag känner att jag är i big need av just nu. Inte för att jag blir nå vidare brun, men det kan vara riktigt skönt att sola ibland.

Så jävla taggad är jag.

Sen ska jag även prova på poledance. Tycker det verkar vara hur roligt som helst.
Dom har precis börjat med en klass, Nivå 1, så jag får vänta ungefär 8 veckor innan nästa börjar igen. Tror jag.

Tillbaka efter helgen.
Vi har som vanligt inte gjort så mycket, bara umgåtts och haft det mysig. Det är så skönt att vi inte behöver göra något speciellt för att trivas med varandra, vi behöver inte göra saker hela tiden. Vi kan bara ligga där, tysta, utan att säga ett ord och det känns inte konstigt. Allt känns så rätt. Allt ÄR så rätt.

Ingen av oss är speciellt öppen av sig heller, men det gör inget. Absolut ingenting. Det kommer när det kommer. Just nu pratar vi om det vi behöver prata om, resten flyter på av sig själv. Det är inte ansträngt alls. Bara naturligt.

Och det här med avståndet.
Det funkar så mycket bättre än vad jag trodde att det skulle göra. Iallafall just nu. Förhoppningsvis kommer det fortsätta fungera också. Det är bra att inte vara inpå varandra hela tiden, det är bra att sakna. Jag tror det är mycket bättre att ha det så, i början, för att inte "lessna".

Det har varit underbart att få sova med dig, vakna upp med dig och spendera tid med dig. Det är något som får mig att må bra. Det är något som gör mig lycklig. Det är något jag skulle kunna göra varje dag.
Nu dröjer det några veckor till vi ses igen, men det är inga problem.

I bästa fall, om jag får som jag vill, så kommer avståndet inte vara ett problem senare i år. Om du fortfarande är min då. Men det hoppas jag. Det är sånt som tiden får utvisa, men just nu känns det jävligt bra.

Och bara för att..
Du har inte varit min, officiellt, allt för länge, men sen du var hit första gången så har jag inte ens sett åt någon annans håll. Inte ens tänkt tanken. För redan då visste jag vad jag ville, även om jag inte berättade det för någon. Jag fick som jag ville till slut och det är jag jävligt glad över.

Kom hem från jobbet för inte så länge sen. Av någon anledning hamnade jag på golvet i badrummet. Brukar sitta där och göra ingenting ibland, konstig som jag är.

Måste skynda mig att göra det jag ska. Plocka in tvätt, duscha och göra mig i ordning. För om en timme ska jaggå till stationen och möta upp David.

Vad som händer i helgen vet jag inte riktigt. Plugga ska vi göra iallafall. Hittar nog på något annat ovettigt att göra också, som vi brukar när vi ses.

Men nu har jag verkligen inte tid med det här!

Jag har gjort många misstag i mitt liv, många saker som jag inte borde ha gjort, men det är väl dessa saker som gjort mig till den jag är idag.

Utan att ens behöva tänka på saken så är DU det största misstaget i mitt liv. Jag trodde att jag älskade dig och av någon skruvad anledning gjorde jag väl det. Kanske. Men inte nu. Inte ens lite. Jag gillar inte ens dig.
Ett tag trodde jag att jag saknade dig, som vän, men nej! Jag gör inte det.

Det finns ingen människa som gjort mig så illa som du!

Så fort jag ser dig, hör ditt namn eller ser något som har med dig att göra så mår jag dåligt. Jag vill inte ha någonting med dig att göra. Jag vill att du ska låta mig vara. Låta mig leva mitt liv.

Jag vill inte ha dessa stunder när jag mår dåligt bara för att du av någon anledning ploppar upp i mitt huvud. Jag vill bara glömma dig.

Det enda bra med tiden med dig, det är vännerna jag fick genom dig och att jag blev en så mycket bättre människa efter allt jag gick igenom. Idag är jag starkare än någonsin, mår bättre än någonsin och känner mig äntligen som mig själv igen.
Det tog tid för mig att hitta tillbaka till mig själv, men jag tror att jag snart är där. Där jag ska vara.

Det är på grund av dig som jag inte kan lita på människor. Visst, vissa litar jag på, men det är inte många. Det är på grund av dig som jag är och har varit osäker på mig själv och människor runt mig. Men jag vill inte ha det så!

Jag vill känna att jag kan lita på min pojkvän, utan att vara orolig att han ska göra samma sak mot mig som du gjorde. Men just nu kan jag inte det. Det är en tillit som jag måste bygga upp för honom.
Nu säger inte jag att han har gjort något som gör att jag inte kan lita på honom för, tvärtom. Han är en av de bästa människor jag känner, men jag litar inte på honom till 100% och det är något han vet. Vi har pratat om det och han förstår, vilket bevisar hur jävla bra han är.
Jag vet att jag kommer kunna lita på honom med tiden och förhoppningsvis dröjer det inte allt för länge. För DU ska inte få förstöra det här för mig. Det här ska inte gå sönder på grund av saker som du har gjort!